Aftonbladet – 20 april 1865, sida 3

Om lIlandtmäteri-taxan. Man mäste krama citronen, så att den gifver saft ifrån sig — men när saften är utkramad, kastar man bort skalet.? Andätligen har hr generaldirektören Falkmans sakrika underdåniga utlåtande i frågan om nedsättning af nu gällande taxa för landtmäteriförrättningar gjort sin rund bland landtmätarne och hushållningssällskaperna inom rikets samtliga län. Och då vederbörande sålunda fått tillfälle att, efter tid, krafter och befogenhet, utöfva sin granskningsrätt i detta ämne, och många af de uttalade åsigterna genom pressens försorg redan blifvit kända, så har insändaren, med ett visst intresce för frågans utgång, trott sig funnit anledning att, af hvad i saken förekommit, för sin del andraga ännu några ord i denna vigtiga fråga. A:t landtmäteri-kårens egna medlemmar uttalat sitt gillande i hufvudsaken öfver deras högt aktade chefs med konseqvens genomförda, på djup sakkännedom, billighet och rättvisa grundade utlåtande, lider väl knappt något tvifvel, lika litet som att länens hushällningssällskap i allmänhet synas hafva funnit frågan mera främmande för deras verksamhet. Af denna eller andra icke kända orszker hafva de — med undskyllan på den knappa tiden — underlåtit att ät ärendet egna någon mera allvarsam och oväldig pröfning — Illa att så skett; men emedan någonting dock borde göras och någonting sägas, och Pål redan sagtatt taxan var för hög, så — tyckte man — kumde Per göra detsamma, och med detta eller dylika skarpsinniga svar, lärer i allmänhet från detta håll hela den vigtiga frågan blifvit affärdad. Detta hindrar dock måbända icke, att just dessa från rikets hushållningssällskap sälunda uttryckta svar, med landtbruksakademiens, på högre insigter? grundade omdöme i spetsen, blifva åberopade som skäl för den 1 taxan påyrkade nedsättningen och läggas till grund för något sådant beslut, hvarigenom landtmätarne åter underkastas det svältningssystem, som för dem egde rum före år 1858. Genom 1834 ärs taxa, som åter kommit på tal och hade sin tillämpning under nära ett fjerdedels sekels längd, men af sunda förnuftet slutligen blef utdömd, kunde visserligen en bonde, som egde ett åttondedels antal i medlersta Sverge, få sina egor atmätta, lagda på karta, utskiftade från by, reglerade till gränserna, och dessa uppdelade till stängselunderhållet m. m. för en kostnad till landtmätaren i ett för allt af 75 å 100 rår rmt, motsvarande värdet af 5 å 6 tunnor spanmål. Men var väl denna aflöning, som kunde inbringa landtmätarne med träget och flitigt arbete under hans bästa år, en årsinkomst af 800, högst 1000 rdr bko rättvis; motsvarade den ens de lägsta anspråk på ersättning för de alltid mödo-amma, helsoförstörande, med ständiga obehag förenade landtimäteriförrättningarne, eller egde landtmätarne genom 1834 års taxa en inkomst för sin och de sinas berg ning, så stor, att den på något sätt kunde anses jemförlig med statens andra embetsmäns och löntagares af lika samhällsställuing? Nej ingalunda, och likväl torde staten, bland sina många tjenare, svårligen kunna uppvisa en kår, som genom sin verk! STETTIN SEAN ESSER