Aftonbladet – 19 april 1865, sida 2

MUSIK. I anordnandet af programmet till den vackra konsert, som hofkapellet till förmån för dess pensionskassu gaf påskdagen å Stora teatern, spårade man den lofvärda afsigten att i det hela bringa så mycken enhet som möjligt, då hvarje af konsertens afdelningar representerade hvar sin tonsättare, i motsats till de många heterogena elementer, hvaraf i allmänhet konsertpogrammerna äro sammansatta. Konserten örjades med en af instrumentalmusikens skönaste skapelser, Mozarls symfoni i Essdur. Efter det storartade adagiot, hvarmed symfonien inledes, följer allegrot med dess rikedom på melodisk tjusningskraft samt dess många djupsinniga, men alltid klara och konseqventa kombinationer af orkesterns tuttisatser. I det underbara andantet låter oss Mozart kasta en blick in i sitt hjertas innersta kamrar. Vi mötas deri af eu stilla vemod, försjunket i sina egna betraktelser, till en början föga utprägladt och förrådande endast genom sakta hviskningar, likt vindens lätta sus i trädens kronor en ljuflig sommarnatt, hvad som föregår och rör sig på djupet — men snart tager den inre rörelsen öfverhand och framträder i sorgens och smärtans starka, klagande accenter, för att slutligen, efter känslans häftiga utbrott, småningom återgå till lugn och jemnvigt. Märkvärdigt är att iaktiaga, hurusom i denna oändligt fina och tillika så djupa psykologiska skildring i toner, det smärtfulla, tragiska elementet, oaktadt all dess styrka, ingenstädes framträder i skarpa, skärande dissonanser, med halft förvridna anletsdrag, utan öfverallt visar sig ha sin rot i känslans innerligbet och djup, i denna andens ädelhet, som öfverallt genomskimrar och äfven i de mest tragiska momenter rycker sin mildrande skönhetsprägel på len yttre konstformen, och hvaraf ingen ENSE SABRE RI TS STORA ET ROAT SMR TEE RFA