Aftonbladet – 18 april 1865, sida 3

korsa hvarandra i alla riktningar. Det ledsamma i detia slags obestämd har man nogsamt lärt att känn a uppgifter a äfven vid Köpeuhamns universitet, der vakansen i professionen för de nordiska språken nyligen föranledde en nästan oändl strid och der man slutligen sig på annat sätt kunna lösa genom att dela professionen i ig meningsicke ansäg tvisten, än tvenne do-. centurer, af hvilka den ena tillföll en filolog i strängare mening, den andra en man, hvars specialstudium är den danska medeliidens — folkpoesi. Tillåta vi oss nu en öfversigt af den verksa båda svenska profes mhet, våra oner för de nordiska språken hittills utvecklat, stanna vi vid en annan betänklighet: ensidigheten. Vi skola. försöka att närmare, med få ord utveckla detta litet De ifrågavarande professionernas uppgift var ifrån första början icke egentligen mer än antydd, och antydd genom ett uttryc:, som VI nas tan vore frestade att kalla en fras. Ställda att sjelfva taga sitt parti och göra sitt val inom det ganska stora omfång, som betecknas at det allmänna ordet: ?de nordiska sp råken?, kastade sig prolessionernas innehafvare först och främst ötver det ndska idiomet, — Säve var stor isländaret af gammalt, Hagberg blef det inom en nästan otroligt kort tid, tack vare den för honom liga jeroflit egendomliga energi och outtröttÅ ena sidan sedt, är nu newrligtvis ingenting att häremot invända; tvärtom. I nordiska ep diskt urspråk och de af mycken diet af islän professorer sin rätt vid de öfriga no kens audra n är icke blott ett at7de en?7, det är dessutom ett norär i och för sig sjelft märkvärdighet. Men medan stundskan sålunda genom särskilda (regil et ordinari) kom till våra högskolor, hvar — blefvo rdiska språken af? Detta är sasida. Hvar blef framiöralit sveasländs I skan al? Modersmålets studium har i våra dagar låt en märklig lyftning, vi skynda att erkänna det, men det är icke egentligen från ubiversiteterna denna rörelse har utgått. Vi veta visserligen, att Säve i tidigare år har sysselsatt sig med 7Dalamålet?, vi veta äfven att Hagberg, säsom kollaborator för Sv. Akademiens lexikon, enskildt arbetade, och ej så litet, i svenska spräkets malmgrufvor, men den man, hvilken ensam gjort mer för den intimare kännedomen af värt modersmål, än alla andra tillsammantagna, Rydqvist, tillhör intet universitet (Schlyter, v. isserhgen universitets-professor, men protessor i — laghistorien, hör till en tid före de urbem cond nordiska protessionerna, ante itam?, och kände sitt svenska språk förrän detta var säsom akademiskt läroämne anadt), de många nyare dialektsamlarne, Rää hafva lika I versiteler. Möller, Rietz m. fl., inneitet någon plats vid vära uniVid dessa lärosäten, der det isländska språket nu började att florera, hur synes icke blott modersmålet hafva blifvit trängdt i bakgrunden, utan äfven studiet af de närmast beslägtade tungorna, danskan och det nordiska folkspråket! Det är möjligt, att vi såtillvida misstaga oss, som dessa sistnämnda tungomåls historia och linguistik mähända privatim studeras vid våra universiteter både med ifver och framgäng, men vi hafva intet annat, att här rätta oss efter, än hvad från universiteterna offentligen framträder inomden ifrågavarande disciplinen, och vi nödgas bekänna, att intrycket af dessa offenthga för. teelser är för oss sådant, som skulle professionerna för de nordiska språken (i pluralis), vara på god väg utt blifva helt simpelt protessioner för det isländska språket (i en singularis af den mest exklusiva natur). Redan de tta synes oss, uppriktigt sagdt, vara ensidigt? nog, men det är likvälicke det värsta. Mean kan svara oss, att det isländska studiet var tilltörene vid universiteterna helt intilldess sa 1028 sig att och hållet försummadt (ända lig Schröder på egen hand föreätminstone försöka kalla det till lit), och att det alltså har varit af behofvet ytterst påkalladt, att tillsvidare samla all sin kraft ju: lå:a en sådan invändning g den kan, m st på denna enda punkt. Vi gälla allt hvad en dermed äro vi icke fullkomligt affärdade. Ty det gifves studium och studium, de t är framför allt en stor åtskilnad att noga bemärka, nemligen emellan det litterära studiet och det blott och bart grammatikaliska. Vi veta icke om det sednare skull vara mera lärdt och sålunda mera i högre meniug akademiskt, mera ?digpum tantis viroru m personis? (tilläiventyrs !), men säkert är (allud efter de sednast i tryck framkomna akademiska resultaterna att döma), att just det grammatikaliska är hvad som inom de här ifrågavarande professionernas område företrädesvis odlas, och summan på tex ten synes alltså vara den, att, säframt detta fär ohejdadt fortgå så som det nu drifver med god fart tframät, skall lärostolen för de nordiska språken? vid våra universiteter sr blott till en nart halva förvandlat sig, icke mera specielt isländsk lärostol, såsom ofvan är yttradt, utav till en profession för — vid våra u förstå, ett motsats till Vi hafva få och grekisk vyer, utan sör att den förgudning biseende a isländsk ordböjningslära och syntax i allra synnerligaste syonerhet, (mähända med litet — sanskrit paradigmata under linien till vidare upplysning och illustration!). Under sådant förhållande, hvad skulle vi bafva vunnit med dessa nya professioner niversiteter? Sävidt vi kunna nytt slags skolasticism, såsom humanismen, och intet annat. tt atsmak för de klassiska studierna vid våra högskolor, derföreatt latinen an docerats utan friskhet, utan tillämpning, utan synthes, derPyetenskapliga? behandlingen at dessa språk företrädesvis bestått i ett ändlöst analyserande, i småaktiga, petiga, grammatikaliska undersökningar, i linguist ska tankexperimenter, icke sällan gränsande mycket nära till rent sofisteri, i en af formen, ofta med totalt förf andan. Genom grammatica latma har man skämt bort för oss den latinska litteraturen och gjort mången orätt wian meat decon mmnarara ttefattara af hvilka