Aftonbladet – 13 april 1865, sida 3

deraf, och det måste tillkomma k. styrelsen, att: angående reglementets anda och bokstaf, med särskildt afseende på dess tillämpning i förevarande mål, meddela förklaring, får Jag åk. styrelsens vägnar andraga följande: I traga om bantägs sammansättning stadgas, att antalet bromsvagnar i passageraretåg beror på banans stigning, att då denna uppgår till 1 fot på 100, hvar sjette vagn i sådana tåg bör vari försedd med broms, att om i godståg de lastade vagnarnes antal uppgår till 12, två bromsvagnar böra vara med i tåget, oberäknadt dem, sm i förhållande till vagnarnes antal för öfrigt kunna erfordras, och att tre tomma Vagnar motsvara två lastade. Dessa stedganden utgöra endast anvisningar om det högsta antal bromsvagnar, som det är behöfligt att i ett bantåg inkoppla, men få icke tolkas i den mening, att lika många bromsvagnar i förhållande till de andra vagnarnes antal ovilkorligen skola åtfölja hvarje bantåg. Antalet bromsvagnar måste derför, isynnerhet hvad godståg och tåg med tomma vagnar angår, i någon mån rätta sig efter tillgången på bromsvagnar vid den station, der tåget sammansättes. Dock bör stationsinspektoren, om detta antal skulle vara jemförelsevis ovanligt ringa, inhemta lokomotivförarens yttrande, om han tilltror sig att det oaktadt föra tåget (se 5 kap. 1 8). Aberopade stadgandena i 4 kap. 2 ha också hitintils aldrig ansetts och kunna icke heller hädanefter anses innefatta förbud mot afsändande af tomvagnståg med så få bromsvagnar i förhållande till de andra vagnarnes antal, som funnits i det af Riex förda extratåg. Flera års ertarenhet vid såväl stambanorna som de enskilda jernvägarne i riket lika mycket som exemplet trån andra länder har visat, att någon fara vid jernvägstrafiken häraf icke kan uppkomma, helst lvkomotivförare (se 7 kap. 21 S) på intet vilkor får lita på bromsarne för att stanna tåget. Fasthällandet. vid åsigten om ett bestämdt antal bromsvagnar uti hvarje tåg skulle deremot It orsaka högst menliga uppehåll i jernvägstrafiken. Med anledning häraf och som Riex varit van att under arbetet på banan föra tunga gruståg, bestående af tjugo vagnar, med bromsar endast på två vagnar, samt ifrågavarande extratag enligt upprättad tidtabell skulle hålla en fart, uppgående till endast vid pass 27a mil i tinsman — finnes icke någon anledning trän k. styrelsens sida till anmärkning mot stationsin-pektoren vid Nässjö, för det han lätit extrataget, som utgjort nitton tomma vagnar, aulgå med endast två bromsvagnar. I sammanhang härmed får jag anmärka, att det icke är föreskritvet att bromsvagnarne i tåg med tomvagnar skola vara lastade, på det bromsarne må kunna verksammare än eljest bidraga att stoppa tåget då det är i gång. I afseende å reclementets bestämmelser angående signaler och deras betydelse, anhäller Jag att få fästa domstolens uppmärksamhet å följande jörhållanden.? Här följer en längre redogörelse för de hinder som å alla banor, i följd at banans ändamål elier sjelfva banbyggnaden, förefinnas, såsom sta tioner, svängbroar o. 8. v. samt åtskilligt, som rör fasta signaler, principerna för deras användande och nödvändigheten af att strängt iakttaga den. Som detta antörande emellertid 1 hufvudsaken är tullkomligt lika med hvad som finnes antördt härom i det at generaldirektör Troilius till civilministern ingifna memorial af den 25 Jar nuari, hvilket i denna tidning förut funnits infördt, förbigå vi här detsamma. Slutet af intendentens skrift lyder sålunda: Hvarken stationstjenstemännen eller stationskarlar och spårves vid en station kunna saåsom regel foreskrilvas något åliggande att taga befattning med bantåg på lmnien eller förrän ett dant genom signalen rått tillåtelse inkomma på stationen. Vid förevarande tillfälle var spårvexeln såsom den alltid bör vara, öppen för hutvudspåvet, på hvilket älven extratåget borde intöras, såsnart det erhållit tillständ att passera vexein. Det vore ett tel af en stationsbefälhafvare att låta ett bantåg ingå på sidospåret när sådant ej ir nödvändigt eller särskildt töresknifvet; och här refanns hvarken sådan föreskrift eller nödvänlighet, om nemligen extratåget kommit på rätt ud eller med så minskad fart som hvarje ban.åg ovilkorligen bör hatva vid annalkandet till en station. Stadgandet i 2 kap. 18 S, att då extratåg är bekantgjo-dt, vare sig genom medlelande längs linien eller genom signal på törevående tåg, får ingen, som dermed skall taga bejattning, lemna sin post törr än äfven extratäget passerat, har endast afseende å personalen långs inien och återfinnes derföre i 9 at 10 kap. om ban. och grindvakter, men är icke infördt 1kap. 1 och 12, om stationskarlar och spårvexlare, och icke heller finnes det eller kan meddelas någon löreskritt för stationsinspektor att, då han för att skydda stationen för ingående tåg, läter semaorsignalen stå för stopp, och sådant fall som i 3 kap. 11 sista mom. förutsättes icke är för handen, likväl vara beredd på någon åtgärd i händelse signalen icke skulle af en lokomotivföare hörsammas, enär en sådan ätgärd för att bliiva ändamålsenlig måste betingas af förhåälandet vid hvarje särskildt tilltälle då ohörsamheten eger rum. Det är visserligen möjligt att sammanstötninsen emellan bantågen vid Sandsjö icke inträtiat om en man statt vid norra vexein å hulvudspået med ordres att invexla extratäget pa sidospået, men då skulle älven ännu en man varit med sammma föreskrift utställd vid andra vexeln, der undra spåret förenas med det tredje, emedan, så som domstolens ledamöter sjelive 1 dag haft tillalle iakttaga, extratåget i annat tall skulle in kommit å tredje spåret samt på detsamma genomlupit godsmagasinet och dervid sprängt de stängda portarne 1 magasinets båda ändar. Hade väledes stationsmästaren med förut uppgiord beäkning att i händelse af extratågews tor tidiga ankomst med för stark fart. säsom det nu kom, orebygga n öjligheten al såväl en sammanstötning emellan bautagen ä hutvudspåret som förlerfvandet af hans stationsmagasin, å det tredje paret, utställt — ifall det eljest låtit sig göra — sina 2:ne stationskarlar vid de båda norra vexarne för alt inleda extratåget på andra spåret, hade han likväl ätven måst beräkna möjligheten if, att ordinarie tåget, som väl bort at honom intagas vid extratagets ankomst redan vara satt gång, kunnat vid passerandet ar södra vexeln an sidan iräffas af extratagets framrusande lokxomotiv, och dervid utsättas för en sannoiikt vida förderfligare sammanstötning, än den som nu inväffat. Följaktligen kan det icke antagas såsom en möjlighet, att stationsmästaren Knockenhauer vid tragavarande tillfälle ens kunnat handla på annat sätt än han gjort, nemligen att vilja behålla semaforsignalen till stopp, tills dess ordinarie tåget nunnit atsändas, och törst derefter tillåta extraåget att ingå på stationen. — Om åter det orlinarie tågets lokomotiv varit sysselsatt att lemna och hemta vagnar, såsom oftast är händelsen med de blandade tågen, så hade dessutom stationens alla spår varit upptagna och extratågets insläppande icke heller kunnat ske utan faia för en sammanstötning. På grund häraf och hvad under ransakningen förekommit finner jag, å k. styielsens vägnar, att ingen annan bland de tilltalade än Riex försummat hvad dem, i afseende å ifrågavarande xtratåg ålegat att iakttaga, hvarföre Jag, såsom k. styrelsens ombud, med målets öfverlemnande ull pröfning yrkar att Riex måtte kännas skyldig sodtgöra all den skada å material och gods, som senom olyckshändelsen vid Sandsjö uppkommit, enligt den utredning af vardet härå, som i vederbörlig ordning kommer att ske. Hr Staaff ansag sig nödgad begära ytterligare z