Aftonbladet – 12 april 1865, sida 2

hastigt. Tidningen anser således, att vetenskapen ännu icke kände något med visshet om saken och att man borde afvakta säkra underrättelser. Emellertid — fullföljer VOpinion nationale — böra vi förklara, att hittills ingenting ger anledning befara, att den i Ryssland härjande sjukdomen skall hemsöka vårt land. On den, i stället att vara pesten, endast är en elakartad feber, sannolikt framkallad afåtskilliga lokala förhållanden, skall den, efter förloppet af en längre eller kortare tid och efter att ha förorsakat mer eller mindre svåra härjningar, slockna ut på de ställen der den uppstått. Och är det verkligen pesten, har man i alla fall icke skäl att så synnerligen oroa sig. Viha re: dan haft denna sjukdom vida närmare intill oss utan att den hemsökt oss; och der härsom betecknades med namnet Moskwapesten, som möjligen torde hafva någon likhet med den nuvarande epidemien, och hvilken både uppstod och utslocknadeinom czarernas ofantliga rike. Ännu en gång, det finnes intet skäl att lugna. Det synes oss emellertid som om under närvarande omständigheter det ieke kunde sakna sin nytta att lemna en kort beskrifning på pesten i allmänhet, på det man icke må onödigtvis förskräckas och taga för pest sådana, möjligtvis ovanliga, het med pesten. Pesten har troligen i alla tider hemsökt I folken; några epidemier, förfärligare än andra, ha bibehållit ett namn i historien. Sådana äro: Ålheniensiska pesten, som beritves af Thucydides, och hvilken anställde rliga härjningar samtidigt med peloponesiska kriget; — Åntoniniska pesten, som decimerade Rom och romerska riket under Antoninus; — svarta pesten (digerdöden). som under medeltiden förhärjade hela Europa och som hos folken framkallade den yttersta grad af fusa. 1721 och benämndes Marseille-pesten. Enhvar känner dess förfärliga härjningar. — Sedan dess har man blott iakttagit några enstaka fall af pest vid kusten af Medelhafvet och Adriatiska hafvet. Men den förekommer ständigt endemiskt i Levanten, och tid elter annan hemsökes Egypten af den förfärliga landsplågan. Vi behöfvu icke säga huru allversam pesten är. Blotta namnet väcker ännu bland oss den största fasa. Fordom vågade man knappt uttala ordet. Sjukdomen ger sig tillkänna genom stark feber och ett samtidigt eller successivt uppträdande af svullnader och böldersamt fläckar på kroppens alla delar. Svulsterna tyckas vara sjukdomens speciella kännetecken; de kunna visa sig hvar som helst på kroppen, men vanligen tinner man dem i ljumsken, på halsen eller i armhålan; de äro vanligen hårda, röda, mycket ömma och i svåra fall bli de snart ganska stora och mjuka. Likväl förekomma fall, då svulsterna antingen uteblifva helt och hållet eller medföra så obetydlig smärta, att den sjuke kan fortsätta sina göromål, stundom blott under någon tid, stundom tills han blifvit fullständigt botad. ?Samtidigt härmed observeras på någon punkt af kroppeh, men vanligen i ansigtet, på halsen och ryggen, kallbrandartade bölder, som till utseendet likna ofantliga spikbölder. Det är dessa man kallat pestkarbunklar, hvilka antyda en vida svårare sjukdomsgred och förekomma mera gällan än de förut nämnda svulsterna. Hvad angår fläckarne, så uteblifva de ofta helt och hället och äro af olika beskaffenhet. Några utaf dem visa sig icke i andra fall, än de som sluta med döden. Det skulle bli mycket svårt och nära nog omöjligt att i få ord gifva en fullständig beskrifning på denna pest; hvarje epidemi tyckes ega sin särskilda karakter och egendomliga symptomer, något som för öfrigt är händelsen med nästan alla sjukdomar af epidemisk natur. Det finns måhända icke två uppgifter om pesten, som fullkomligt likna hvarandra, och till och med då den visat sig flera gånger på samma ställe, har den alltid företett olika symptomer. Men i allmänhet kan man säga, att pesten ger sig tillkänna genom frossbrytningar, hufvudvärk, allmän leda och ett egendomligt drag i ansigtet, som uttrycker lidande, håglöshet, ett slags fånighet; vidare svindel, oroliga drömmar, yrsel och brännande törst. Derefter komma svullnader, bölder och lläckar. Vid ioträffande bättring antaga de särskilda symptomerna en mildare karakter och konvalescensen gär stundom ganska fort. Men om patienten deremet dukar under, så antager sjukdomen en verkligt förlärande karakter; kroppen kallnar, synen fördunklas, rösten blir skroflig och talförmågan upphör, anletsdragen förvridas mer och mer, svulsterna sätta sig, fläckar framträda; patienten plågas af hicka, uppkastning, konvulsioner, och slutligen inträffar döden, oftast midt under en djup dvala. Vid andra tillfällen kommer den deremot plötsligt och träffar den sjuke likt ett jade till och med, mot slutet af förra århundradet, år 1771, i Ryssland en sjukdom j. sjukdomar, hvilka dock icke ha någon lik?Pesten uppträdde i Frankrike sednasti oroa sig, och vi kunna vara fullkomligt!