Aftonbladet – 11 april 1865, sida 3

Ah! det är af guld, det här uret!? sade han. Ingen såg när jag tog detoch ingen behöfver dela pengarne derför med mig.? ter betraktade han det med välbehag. Det går! sade han och satte uret intill örat; men hur kan det veta hvilken timma det är? Det förstår jag ej! Nu är hon tolf occh...? ?Nu: är din sista stund kommen, skurk !? utropade Daniel och slog banditen till marken meed samma fruktansvärda vapen hvarmed han nyss befriat Eduardo. Detta vapen, ssom engelsmännen kalla lifepreserver, utöfvarr ungefär samma verkan som en kanonkulla, ty om en menniska träffas i hufvudet deraf nedfaller hon liflös utan att gifva ett enda ljud ifrån sig. Daniel, som sakta uppstigit ur gropen och med blixtens snabbhet gifvit banditen dråpslaget, fattade nu hästen vid tyglarne ledde honom fram några steg och lutade sig ned för att hjelpa upp sin vän. ?Lyckan är med oss, min Eduardo?, sade han. Nu är du fri, räddad! Lofvad vare Försynen! Här hafva vi en häst — det enda som felades 0ss.7 Jag känner mig nu något bättre, men jag kan ej stödja på foten.? ?Det behöfs icke heller.? Daniel steg ned i gropen och lyfte Eduardo, som om han varit ett barn, på sina armar uppöfver gropens kant samt nedlade honom på marken. Derefler uppsteg han sjelf och lyckades med otrolig möda upplyfta Eduardo på hästryggen. Djuret blef otåligt och ville ej stå stilla, hvilket betydligt försvårade saken. Nu upptog Daniel vännens långa värja, som fallit på marken, och kastade sig derefter med ett språng upp i sadeln, bakom Eduardo, hvilken han med bäda armarne omfattade, tog tyglarne