Aftonbladet – 11 april 1865, sida 3

Amalia räckte genast sin arm åt Eduardo, som med ryggen stödd mot dörrposten gjorde nigra fålänga försök att röra sin venstra ot. Tack, sefiorita, tack!XS sade han, med sin milda, behagliga stämma. Ar ni sårad, sefior?? ?Ja, obetydligt.? oo Min Gud! utropade Amalia, som kände det varma blodet rinna öfver sina händer. Medan dessa ord utbyttes hade Daniel ledt hästen tillbaka till vägen och vändt honom i riktning som ville han fortsätta vä gen förbi Barraeas, samt bundit tyglarne om hans hals. . Derpå gaf han djuret ett lätt stygn i länden med spetsen at Eduardos värja, som han alltjemt höll i handen. Hästen väntade ej på en ny värjstöt utan störtade i ursinnigt galopp framåt vägen. ?Nu?, sade Daniel, ?nu skola vi gå in!4 Till hältten hvilande i vännens armar, släpade sig Eduardo genom förstugan, hvars port af Amalia tillstävgdes, in i salen, der aniel nedlade honom på soffan. ANDRA KAPITLET. Den första förbindningen. Medan Daniel med några kuddar sökte göra Eduardos läger så beqvämt som möjligt, skyndade Amalia efter den alabasterlampa som stod på ett bord i andra ändan af rummet, och ställde den på ett annat bord, betäckt med blomsterglas och böcker, alldeles bredvid soffan. Ljusskenet faller nu på Amalias, för tillfället mycket bleka anlete, som vi således kunna 1 ro betrakta. Hon synes knappt vara tjugo år och hennes sköna panna infattas afrika kastanjebruna lockar; de mörka ögonen äro fulla at eld och mildhet på en