Aftonbladet – 11 april 1865, sida 2

ardö och frågade honom hvar han var gårad. Jag vet icke?, svarade han, men i axeln och knäet känner jag förfärliga smärtor.? Daniel andades lättare. Dessa sår kunna ej vara af betydenhet min dyre Eduardo?, sade han och tryckte honom med värma i sin famn, hvarvid Eduardo uppgaf ett rop af smärta. ceJag måste vara... ja jag är sårad i sidanX, sade han, men knäet — det plågar mig förfärligt. 7Vänta?, sade Daniel och upptog sin näsduk, som han härda tillknöt om dt sårade knäet. Detta, tillade han, skal åtminstone stanna blodet, och nu — är det i veka lifvet du är sårad ?? Ja.? Se här är min halsduk; vi få förbinda såret dermed.4 Daniel verkställde den ofullkomliga förbindningen med säkerhet och hast, ehuru det skedde i mörka natten och ehuru hans hjerta klappade af oro öfver att det sår Eduardo (ätt i sidan skulle hafva träffat några ädlare delar. Och som ett hån ötver den rysligt romantiska belägenhet, hvari le båda unga männen befunno sig, trängde onerna frän ett piano till deras öron: sir Mandeville hade denna afton församlat ett itet sällskap hos sig. Ah! sade Daniel, ?hans engelska exeelens roar sig. I ?Medan vår stads invånare mördas utan; ör hans dörr!4 utropade Eduardo. ?Det är just derföre han roar sig. En ngelsk minister kan icke vara god engelsan om han ej troget representerar Engand, och denna hans ädla herrskarinna ansar och sjunger omkring de döda, likom hottentotterna, blott med den skilnaaAa Rn