Aftonbladet – 8 april 1865, sida 3

det al en ny gemensam penstonetilasstatb. Met for en sådan åtgärd tala, etter atdelningens öfTtnygelse, äfven ur annan synpunkt vigtiga skäl. Svenske krigaren är från ungdomen förtrogen med svårigheter och försakelser; och det är icke från hans läppar man förnämligast fått höra de klagomål, som gifvit sig lutt öfver den bekymmertulla lott, som för närvarande är det stora flertalet af den svenska militären beredd, då densamma med försvagade själsoch kroppskrafter måste lemna statens tjenst. Det har länge för hvarje tänkande varit klart att små löner, betungade med många och betydliga afdrag för ackorder, för tjensteinnehafvarens blifvande pensionering, för enkors och barns framtida underhåll samt för statens allmänna behof icke äro egnade att tillvinna den bana, på hvilken fosterlandet har att söka sina försvarare, den rikliga tillgång på de för henne mest tjenliga ämnen, sem landet under andra förhållanden kunde erbjuda. Allraminst kan detta vara fallet, då den militära tjenstemannen har för sin ålderdom att emotse en pension, som icke lemnar sininnehafvare en tarflig utkomst. Det kan således icke vara i statens intresse at krigaren finner för sig öppnad en utsigt till armod och bekymmer vid den ålder, då hans likar i bildning och samhöllsställning se sin framtida utkomst betryggad ; och det tillhör en god förvaltning att utbyta en genom ålderdom eller kraftlöshet mindre användbar tjenare mot en mera duglig, men icke att genom anordnandet af alltför inskränkta utkomstmedel för den förre försvåra ett sådant utbyte. Såväl K. M:t som rikets ständer hafva älven insett och erkänt behofvet af en förbättrad penswonering för armåns befäl och tjenstemän: och den tillförordnade landtförsvarskomitn har utarbetat ett förslag till ny pensioneringsstaut för armens befäl, som, jemte K. M:ts proposition, blifvit till beredningsafdelningen remitteradt, och hvaröfver afdelningen derföre nu anhåller att få punktvis uttala sig. Beträffande pensioneringsgrunderna -har landtförsvarskomiten, bland annat, yttrat: 1:0 att det lika mycket är 4 statens intresse att pensionerna bestämmas så tillräckliva, att löntadaren ej nödgas i tjensten qvarstå, sedan han icke vidare är fullt tjenstbar, som med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att han efter afskedet må kunna påräkna en tarflig utkomst för sin återstående lefnad?. Afdelningen kan för sin del endast instämma i dessa åsigter, hvilka utgöra grundtanken i hvarje ändamålsenlig pensioneringslag och jemväl numera synas vara af båda statsmakterna erkända. 2:0 att dels lönerna böra läggas till-grund för pensionernas bestämmande, dels rättigheten till pension vanliga fall inträda först-efter en viss lefnadsoch tjensteålder?. Afdelningen, som anser båda dessa satser riktiga, är af den åsigt, att den förstberörda är af sådan vigt, att, derest en billig samt lika mycket etter tjenstens fordringar som efter individens behof afpassad lönereglering icke föregått pensionsväsendets ordnande, kan det sednare icke till statens sanna båtnad genomföras. 3:o att komiterade, på anförda skäl, .cke kunnat föreslå pensionernas belopp lägre, i förhållande till lönerna, än att deförra ansetts böra utgöra i de bättre lönade tjenstegraderna, eller från och med kaptensgraden uppåt, s:delar af de sednare, men utgå i de öfriga, ringare lönta aderna med lika belopp som lönerna, dock att detta förhållande mellan lön och pension är efter afdrag från den förra af all kostnad i tjensten och sålunda både s. k. tjenstgöringspenvingar samt hästoch fouragemedel, jemte kavalleritillägg?. Afdelningen, som lika med komitn anser att kostnaderna för tjensten icke böra i den fasta lönen ingå, är dock för öfrigt af den öfvertygelse, att samma grunder böra gälla för den militära embetsoch tjenstemannen, som i mer än 40 blifvit tillämpade för den civila då han, såsom icke längre användbar eller lämplig för statens tjenst, från densamma afgår. Redan 1756 års ständer bestämde hela lönen till pension för den officerare, underofficerare och tjensteman vid mi staten, som efter vissa (30) tjensteårs lopp toge afsked; och detta synes afdelningen äfven vara det kraftigaste medlet att upprätthålla armens tjenstbarhet. Efter afdelningens ilanke eger nemligen, på sätt en reservant uti den för ordnandet af folkskollärares pensionering nedsatta komit sig yttrat, hyarje ensionering af tjensteinnehafvare tvenne tändamnl. som äro fullkomligt likställiga och derföre genom pensionsanstaltens organisation böra vara lika mycket tillgodosedda. Det ena af dessa är att bereda en från nöd och näringsbekymmer fredad ålderdom åt den tjensteinnehafvare, som i och för tjensten oförvitligt offrat sin ungdoms och mannaålders kraft; det andra att åt arbetsgifvaren försäkra möjligheten att, när behofvet sådant kräfver, kunna utbyta en genom ålderdom eller sjuklighet icke längre fullt användbar tjenare mot en yngre med friska krafter och frisk vilja. Allt efterindividens olika behof och lefnadsvanor kan naturligen det förra ändamålet utan hänsyn till lönen vinnas genom ett i förhållande till dem afpassadt pensionsbelopp, icke så det sednare. Skall detta uppnås, måste påtagligen pensionen, utan att afse individens större eller mindre behof, vara så tilltagen, att beloppet, hvarmed lönen öfverstiger denamma. icke framkallar frestelsen att alltför länge qvarstanna i tjenst, d. v. s. den måste Ibestämmas, om icke fullt lika med lönen, åtminstone så nära derintill, att skilnaden icke förmår uppväga obehaget för den orkeslöse tjenstemannen att bibehålla sin befa.tning, ehuru han eger medvetandet om sin oförmåga att rätt sköra densamma. Med stöd af det nu anförda och från principiel synpunkt sedt, tror adelningen, att lönen, efter afdrag af all kostnad i tjensten, bör för alla statens tjenare bestämmas såsom full pension i alla grader, dock att, på sätt komiten för ordnande af civilstatens pensionsväsende föreslagit, för högre lön afdragas 30 procent af det belopp, hvarmed lönen öfverskjuter 3000 rår. Afdelningen kan likväl icke neka att förevarande fråga svårligen kan fullständigt behandlas utan kännedom af landtförsvarskomitens förslag till lönereglering, hvilket icke blifvit krigsbefälet meddeladt och ej heller ligger inom området för dess befogenhet. Med afseende på hvad landtförsvarskomiten yttrar om pensionens bestämmande efter en enda löningsstat, den för indelta armen, anser sig afdelningen böra anmärka, huruledes det torde vara obestridligt, att lefnadskostnaden är i allmänhet större i stad än på landet, samt att, vid uppnadd pensionsålder, en öfvergång från det dittilla förda stadslifvet ofta torde för en pensionär, som tillhört värfvad trupp, medföra icke obetydliga svårigheter, hvadan denne senare med skäl torde böra med något förhöjd pension ihågkommas. 4:0. Sedan komiten sålunda bestämt mvad den anser böra utgöra ull pension, föreslår cdden, under vissa vilkor och förutsättningar, föjr högre grader till och med kaptensgraden, en afkortad pension, att vid lägre lefnadsoch tjensteålder uppbäras. Med fullkomligt erkännande af nödvändigheten att tidigare, än pensioneringslagen bestämmer för full pension, kunna bereda den mindre tjenstbare embetsmannen en möjlighet att afgä, anser emellertid afdelningen, lika med komiten för det civila pensionsväsendets ordnande, att beloppet af den pension, som vid tidigare afskedstagande bör tjenstemannen äfven i lägre grader tillkomma, bör bestämmas uteslutande med afseende derå, att statsverket för en sådan tjensteman icke må komma att t i vidkännas större uppoffring, än den som skulle eoa tm Am den samme avargtade i!