Aftonbladet – 5 april 1865, sida 3

Det är nemligen allmänt bekant, att mång växter hysa i sitt inre en oftast färgad saft, son än är orsaken till deras närande egenskaper, ä1 åter anledningen till deras användning såson läkemedel, och ej sällan innehåller den skarp: gifter. Ända från den tiden, då några forskar riktade sina blickar in i växternas inre för at der ransaka och uppdaga lifvets verkstäder, ma terialer och grundlagar, blefvo mångfaldiga för sök gjorda att tyda naturen af de kärl eller gån gar 1 hvilka dessa safter framströmma. Det va ock först i senare tider, för något mer än 2XA år sedan, dr Schultz von Schultzenstein förbe hållet att genom ihärdiga undersökningar full ständigare uppfatta betylelsen af dessa kärl och deras närmare sammanhang med åtskilliga ai växternas lifsyttringar. Han iakttog nemligen. att dessa gångar slingra sig på mångtaldigt sät genom växtens massa, och att i dem rörer sig en vätska full af gryniga korn, stadda i en är lifligare än trögare cirkulation af enkla eller de lade strömningar. Dessa kärl såg han som et: egendomligt system genomdraga det inre bark: lagret, och ham trodde sig häri igenkänna orga. ner, hvilka, analoga med djurens blodkärl och öfver allt genom anastomoser förenade till ett nätverk, kringföra den assimilerade näringssaften, hvarför han benämnde dem mjölkeller lifssaftskärl. Denna upptäckt, ny som den var, och riktig som den syntes, erhöll den franska veten. skapsakademiens pris; men det oaktadt ha från flera håll så kraftiga invändningar blifvit gjorda mot dessa iakttagelser och deras tydning, att man väl kan säga, att ifrågavarande teori om en med blodet hos djuren analog lifssaft-cirkulation hos växterna af de allraflesta fysiologer är bestridd eller betviflad. Unger och Schacht anse, att dessa kärl äro blott ett utvecklings-stadium af växternas öfriga kärl. Flera hafva påvisat, att sådana mjölksaftförande gångar intet annat äro än öppningar, som slingra sig mellan de väfnader af celler, hvilka utgöra växtens massa, och att de först senare erhålla egna hinnor, — en åsigt som derjemte försvarats af Mohl och Schleiden. Andra åter, som Mirbel och Meyen, hafva trott sig finna, att des.k. verkliga mjölksaftskärlen endast äro mer eller mindre modifierade baströr; och slutligen hafva många andra anatomer, såsom Trecul, Lestiboudois, Nägeli, Karsten och Hartig uttalat mer eller mindre egna tankar om de organer, som leda denna saft af ett ofta färgadt och grynigt utseende. Då således det å ena sidan knappast gifves något element at växtkroppen, som i afseende både på sin byggnad och funktion blifvit underkastad så afvikande uppfattning, och då å den andra det för kännedomen om de lifvets källor, som strömma fram i växternas inre och skapa den rika och sköna mångfalden i den yttre naturen, är af hög vigt att klart och fullständigt inse betydelsen af dessa safter, som likaväl för växten som för menniskoslägtet äro af så stor betydelse, så utsatte franska vetenskapsakademien ånyo åren 1861 och 1863 såsom täflingsämne för det Bordinska priset den uppgiften, att underkasta växternas mjölksaftskärl en utförlig och cmfattande granskning. Tvenne afhandlingar viver detta ämne ansågos förtjenta af nyssnämnda pris, som derför fördelades mellan deras författare, Dippel och Hanstein. Endast den senares arbete är ännu offentliggjordt och de resultater, hvartill Hanstein kommit i denna mysteriösa fråga, äro i största korthet följande: — att hos ett antal växter, ehuru jemförelsevis ganska ringa, dylika, verklig mjölksaft förande, kärl törekomma, är utom allt tvifvel, likasom ock att att de äro sammansättningar af celler, ofta i större fullständighet än hos vedens kärl, i de flesta fall alldeles skildla från bastets fibrer, samt pildande ett i sig afslutadt system af sinsemellan örenade gångar, som uppstå före spiralkärlen och förekomma allesttädes i växternas delar. Men le stå i allmänhet ej i någon öppen förbindelse ned vedens kärl, utan då dessa båda slag afrör nångenstädes beröra hvarandra, så åstadkommes saftutbytet dem emellan af alldeles samma kraft, som öfver allt hos växterna orsakar, lifvar och ippehåller saftomloppet, nemligen cellväggens bflusionskraft. Hvad åter detta saftomlopp beräffar, så är det genomedirekta försök ådagalagdt, utt det hos växterna finnes två slags safter, nemigen först den råa näringssaften, som från roten ippstiger genom veden samt derifrån till bladen och här, genom inverkan af de ämnen, som ur uften inandas, blir det andra slaget eller den wssimilerade bildningssaften, som nedstiger gesenom barken till de ställen, der den förbrukas ill frambringandet af nya växtdelar. Men det ir ingalunda, om ej i början af den nya planans utveckling, uti mjölksaftskärlen, som denna vildningssaft cirkulerar, utan i andra rör, hvilka itgöra det allmännaste elementet i bastet. Mjölkaftskärlen innehålla tvifvelsutan blott ett slags eservnäring, — och de kunna icke betraktas som ifssaftskärl i någon mening; och hypotesen om tt med djurens blodomlopp jemförligt cirkulaionssystem är följaktligen alldeles ohållbar. Saftens rörelse inom växten och all nybildnirg lerstädes är, såsom nyss nämndes, beroende a växternas s. k. respiration. Alla deras gröna lelar afdunsta det öfverflödiga vattnet, och inremta ur luften kolsyra, hvilken de sönderdela, varhållande kolet säsom materiel för alla sina nre skapelser, och återlemnande syret till luften, tt af djuren och menniskan inandas; och häri;enom uppstår den vexelverkan mellan den aninala och vegetativa, ja mellan den organiska ch oorganiska naturen, på hvilken det helas estånd hvilar. Ty då genom menniskans och jurens utandning, genom de organiska ämnenas örbränning, förruttnelse, förmultning och jäsning, ;enom vulkaner och andra afledare från jordens nre, ofantliga qvantiteter kolsyra alstras, hvilka ipptagas af växterna, så bibehålla dessa häraf Iserligen ungefär 63 billioner kol men frigöra 68 billioner syre årligen, hvilket kommer djurifvet till godo. Och likasom i längesedan hänvunna perioder af jordens utveckling inga högre rganiserade djur kunde framträda förr, än de då efvande jättelika växterna förbrukat den mängd f kolsyra i atmosferen, hvilken man beräknat å hafva utgjort 40 millioner geografiska mil, så r det ännu i dag växterna, som på detta sätt idmakthålla den jemnvigt mellan dessa båda luftrter, som är det organiska lifvets vilkor. Hvaraf nan ock lätteligen Han inse, huru vigtigt det är, tt tätt befolkade pllatser äro rika på öppna stälen med lummiga, gröna planteringar. Det öferskott af syre, som fenom växtens respiration tergifves åt luften och ej af organiska varelser örbrukas, användes till bergarternas fortgående örvandling till lösa jordlager, såsom vilkor för 11 slags odling. Medan sålunda växtens gröna delar under ljuets inverkan beforcra kolsyrans sönderdelning, å förtära i motsats härtill de färgade organerna yret. Aug. Cahours har i afseende på fenomenerna ärvid anställt flera experimenter, hvaraf framår, att den produktion af kolsyra, som häraf ippstår, ökas i jemnbredd med temperaturen, att len är större i solljuset och hos en blomma, som åller på att utvecklas, samt allra störst hos lommans vigtigaste partier: fröredningsdelarne. Cahours och Fremy hafva likaledes redogjort för örhållandena härvid under fruktens utbildning. Inom Sverge har den botaniska litteraturen iktats med följande arbeten: Prof. Elias Fries ar utgifvit tredje delen af sina Botaniska utlygter,; lektor Hartman, den 9:de upplagan af kandinaviens Flora; magister Scheutz, en Småands Flora; mag. Wahlstedt, en Afhandling om ;haraceernas knoppar: och öfvervintring; hr C. F. lyman, det band af Bibliotek i populär Naturunnighet, som omfattar botaniken, hvarjemte kademiadjunkten Th. Fries i vetenskapsakadeniens öfversigt publicerat en afhandling om sven