Aftonbladet – 5 april 1865, sida 3

Ar IR oa ERE SMA HU BR PER miljen helst följer den som så är utmärkt, eller som gifva skönhetens företräden, och tillika, at alla sådana beroenden fått verka, reda sig, lämpe sig till hvarandra och uttrycka sig, genom ota liga arfsföljder, och under en roi naturens gång som 9 blifvit störd af djupt ingripande rubbnin gar i lifvets allmänna vilkor. Professor Anderssons föredrag (uppläst ai prof. Li,dhagen) var af följande lydelse: För några tiotal af år sedan var det till det tropiska Amerika, som naturforskarne företrädesI vis begåfvo sig för att njuta åsynen af jordens I yppigaste och mest storartade vextnatur. Deretter kom ordningen till Australien, Nya Seland och öfver hufvud taget Polynesiens stora överld att blifva föremål för dessa mödosamma upptäcktsresor, hvilka för oss bekantgjort likasom len ny, i former och färger så afvikande skapelse, som fordom betäckt vidsträckta regioner ätven i den norra hemisferen. Och nu senast synes det gåtlika Afrika beredt att för oss öppna sina inre, hittills okända deiar, och tid efter annan mottaga vi nyheter från dessa många djerfva och oförtrutna resande, hvilka trotsa vilda menniskostammars raseri, gränslösa öknars torka eller de osunda utdunstningarne från af hetta qväfvande sumpmarker, för att upptäcka Nilens länge gömda källor, bestiga Månbergens snöklädda toppar eller befara de stora vattendrag, som utbreda sig i eqvatorial-trakterna af denna vidsträckta kontinent. Hvad det botaniska utbytet af dessa resor angår, har ej mycket derom ännu blifvit bekantgJordt. 3 Welwitseh, som i flera år uppehållit sig i portugisernas besittningar kring Loamda och derstädes upptäckt en otrolig mängd nya och besynneriiga, till en del om Amerika erinrande, vextformer, och bland andra den underbara vext, Welwitschia mirabilis, som skall föreviga hans namn, har återkommit till Europa och är nu sysselsatt med att i England utarbeta sina rika samlingar. Kirk och Meller, som medföljde Livingstone på dess färder; Vogel, Petheric och Harnier, som undersökt Hvita Nilen och Nubien; Baikie och Barter, som genomfarit Nildalen; den tyska expeditionen under Heuglin och Miintzinger ; von Beurmann i trakten af Murzuk: Mann på kusten af Beninbugten, och ändtligen Speke och Giant, som befarit Victoria-Nyanza-sjön och genomvandrat trakterna mellan Nilens källor och Zanzibar — från alla dessa hafva tid efter annan ej obetydliga växtsamlingar blifvit öfverförda till Europa, hvilka troligen snart skola komma att i England begagnas såsom materialer till en Flora öfver Afrikas inre delar. Blott om trenne af desse resandes forskningar må här några notiser lemnas, nemligen om Manns i det vestra, och om Spekes och Grants i det östra tropiska Afrika. Gustaf Mann besteg först den 9769 fot höga Clarence-piken på ön Fernando Po; derefter besökte han de högsta regionerna vid 7500 fots höjd på S:t Thomas-ön och upptäckte bland annaten form af barrträdsgruppen, hvars förekomst på denna del af jordytan var en botanisk nyhet. Efter att hafva besökt Prins-ön begaf sig Mann till de af ingen euroj förut bestigna Camerunpikarne, som resa sig ända till 13,000 fot, och sedan till den der innanför liggande bergkedjan. Nere vid hafskusten herrskar helt och hållet den tropiska hettan med sin vegetativa yppighet; de jättelika träden med yppiga bladkrunor och stora massor af sköna blommor förete der, särdeles i början af December månad, den herrligaste anblick; odlingarne äro talrika, och många vilda växter prunka med ätliga eller aromatiska frukver. På denna af bananas-planteringar särdeles utmärkta region följa de trädartade ormbunkarne, der Cyatheer af flera arter fylla dalarne, omvirade högt upp af ej mindre mångformiga, smärre. ormbunkar. Jorden täckes här af den sammetsgrönaste och tätaste matta, bildad af Selaginella. Vogelii, och lökväxter af Aroideer smycka den med sina sköna blommor och ståtliga blad. Härefter börja de täta skogarne, så fyllda af blommor, att eniigt Manns uttryck, knappast ett blad der är att skåda; vid en höjd af 7962 fot framträda mera tempererade växtformer, såsom Ericinella, Leucothoö, Rubus och Clematis, hvarjemte massor och lafvar bli ymniga; och derofvan höjer sig den mera växtfattiga regionen på bergstopparnes sluttande sidor. Under dessa ej sällan ytterst farliga, alltid särdeles mödosamma, utflygter insamlade Mann omkring 3000 blommande växter; och hans till England öfversända berbarium innehåller 237 arter, som förekomma på en höjd af öfver 5000 fot. Å dessa berg uppstiga, såsom allestädes på liknande lokaler mellan tropikerna, de tropiska växtformerna mycket högt och nedstiga de tempererade ansenligen lägre än orternas temperatur skulle föranleda oss att förmoda; och häraf orsakas en särdeles märkvärdig blandning af olika växtformer. Man har sålunda beräknat, att vid en höjd af öfver 5000 fot förekomma 112 verkliga tempererade former, 65 verkligen tropiska och 60, som utgöra mellanbildningar af båda. Betråktar man listan på de förstnämnda arterna, så befinnes det, att 39 af dem äro gemensamma för både Biafrabergen och Himalaijakedjan, samt att af dessa äfven 27 förekomma i Europa, ja till och med trenne i Lappland; till en höjd af mer än 9000 fot uppstiga ännu 65 arter. Och granskar man närmare beskaffenheten af den tempererade vegetationen på dessa höga berg så nära eqvatorn, så anmärkes först dess stora öfverensstämmelse med den Abyssinska Floran, eftersom af slägtena alla, utom trenne, och af arterna hälften äro gemensamma för båda trakterna, och de öfriga analoga eller närbeslägtade, hvarjemte åtskilliga slägten och många arter äro för båda dessa trakter egendomliga; och dernäst att floran på. båda ställena synes vara särdeles fattig. Anmärkningsvärdt är ock, att der finnes en så stor mängd europeiska växter, nemligen ej mindre än 43 slägten och 27 arter, af hvilka blott få gå ned till Sydafrika, medan de flesta äro jemväl Abyssiniska: att så ytterst få sydafrikanska slägten och arter der förekomma; att ingen af de för S:t Helena utmärkande växtformerna här förefinnes, samt att blott en enda växt bildar typen för ett nyttslägte. Förekomsten af så många nordiska växter så nära eqvatorn i Afrika kan enligt Hookers åsigt endast förklaras deraf, att alla dessa ega antingen särskilda medel, såsom hår och taggar på sina frukter, eller ock mycket små frön af stor vitalitet, hvarigenom deras transport hit medelst flyttfoglar blir möjlig; eller ock genom antagandet af Darwins teori, att under isperioden den norra zonens växter trängdes åt södern mot eqvatorn, och vid värmens återkommande bäde återgingo mot norden och uppstego på..de mellantropiska bergen. Annu mer obekanta regioner hafva Speke och Grant bekantgjort för oss från östra Afrika nära nog under samma latitud. De trakter, som de genomvandrade från Zanzibar till Victoria—Nyanza-sjön och Nilens källfloder, skildras såsom egande en yppighet af fullt tropisk karakter. Landet är särdeles omskiftande med kullar och dalar och i centern af Afrika, just kring eqvatorn vester om nyssnämnda haftslika insjö, höjer ig ett fjell-land. Månbergen, af 5178 fots höjd. FR amn ls VR oo