Aftonbladet – 5 april 1865, sida 3

L ee och den, som var rådande der, fanns icke här, men väl en annan mycket ymnig, och så egen, att man hittills ansett den för en god art. Således: af en art som har vidsträckt utbredning. t ) börja, på något ställe, varieteter att uppstå; blard t ) dessa är en mera gynnad af vilkoren för sin tillr varo, denne vinner öfver de andra, blir ymnigare, och består, medan de andra småningom gå under, och när dessa öfvergångsformer för-Svunnit, antaga vi den af naturen utvalde såsom sjelfständig art. Annu rikare än Sydamerika är den malayiska arkipelagen. De kända Papilionidernas antal är äfven der 120, men landets yta är fem gånger mindre och delad i talrika isolerade områden, som föranledt många former att I skilja sig, hvilka inom en sammanhängande kontinent sannolikt skulle hafva lefvat som en enda, vidt utbredd och föränderlig art. När Wallace jemförde närslägtade arter från de olika öarne. fann han dem från Sumatra och Java nästan Jalltid mindre än från Celebes och Moluckerna; Nya Guineas och Australiens mindre än Moluckernas; Amboynas större än de öfriga öarnes; Celebes lika stora om ej större än Amboynas, och jakttagas hos många af dess arter i framvingarne en alldeles egendomlig form, som ej återfanns hos närmaste arter eller varieteter från någon af de andra öarne. Man har någon gång trott sig i klimatet se en förklaring af sådana egenheter, och när man frågat sig hvarföre de tropiska ländernas djur I bära så många lysande färger, måhända alltför I gerna dröjt vid en oklar föreställning om det lifliga ljusets inflytande. Det gifves här andra bestämmande förhållanden. I skuggrika skogar lefva djur med präktiga färger. Hos dem som I bebo Afrikas solbrända öknar röjer sig enformigt en dragning åt grågult, åt ökensandens färgton, hvilken ätven visar sig såsom ökenvarietet hos sådana arter som äro gemensamma med andra länder. Det är en öfverensstämmelse i färg med omgifningen, analog med den, som eger rum mellan ripans eller harens hvita vinterdrägt och snön. Dagfjäriln, som i flygten visar sina vingars öfra lifligt färgade yta, är ofta, när han sätter sig, liksom försvunnen, så snarlik omgifningen är hans vingars undra sida. Entomologerna berätta huru förvillande många fjärillarver eller deras höljen likna de föremål på hvilka de lefva, huru de tyckas föreställa torra qvistar, barken de krypa på med dess tagar, trädets blad med: nerver och bladstjelk. ruru nattflyet bedrager ögat genom färg och teckning af vissna höstlöf, huru Casside se ut som glänsande daggdroppar. Bates iakttog rofspindlar som i yttersta grad liknade blomknoppar, der de sutto i bladvecken och lurade på rof. et kan ej vara de gemensamma yttie inflytelserna som hos insekten och trädet framkalla samma form och färgteckning; — men det är uppenbart, att insekten har fördel deraf, om hans fienders uppmärksamhet derigenom afledes, eller han villar dem han vill fånga. Och dessa likheter söka ej endast döda föremål eller växter, äfven lefvande djur äro föremål för en sådan härmning. FjäriJar af slägtet Sesia äro liksom förklädda till getingar, hvilkas storlek, form och flygt de hafva. och denna drägt kommer dem till nytta när de besöka blommorna. Bates fann en gräshoppa. som underbart liknade vissa stora sandsteklar, hvilka ständigt äro på jagt efter gräshoppor, — det är som om det funnes en dufva, som till förvillelse liknade en hök. Men såsom det mest utomordentliga han i detta afseende såg omtalar Bates en mycket stor fjärillarv, som sträckte sig fram mellan bladen och i så hög grad liknade en liten orm, att de vilda följeslagarne skrämdes. De främsta segmenten kunde vidgas efter djurets behag och på hvarje sida var en stor pupillerad fläck, lik ormens öga, och det var ej en oskadlig, utan en giftig orm, som framställdes genom det utseende af kölade fjäll på hjessan, som uppkom när larven böjde sig bakåt och lade sina fötter tillbaka. Sådana likheter bero ej på enahanda inverkan af enahanda yttre vilkor — men de skydda och göra artens bestånd säkrare. Ymniga som Heliconiderna i södra Amerika äro Danaiderna på de malayiska öarne, der de svärma, för vandraren nära till öfverflöd, i hvarje lund, hvarje trädgård. Denna talrikhet visar, att dessa båda grupper hafva en lätt tillvaro, att de på något vis äro fria från de ofördelaktiga förhållanden, som hålla ned antalet af andra arters individer. Deras byggnad är likväl svag, flygten icke snabb, vapen sakna de till sitt försvar, och lefva i trakter fulla af insekt ätande fåglar. Den gynnande egenskap, som tryggar deras lif, som gör dem till en blomstrande grupp bland deras likar, är den att de sprida en egen, stark och egendomlig lukt, som ej behagar deras fiender, som gör att de ratas, att deras flockar aldrig äro förföljda af fåglar eller sländor, att de, när de hvila, aldrig anfallas af ödlor och rofflugor. Om nu i sammaj trakt någon annan fjärilart, till och med af annat slägte, och som ej egde detta skydd, i sitt yttre hade likhet med en Danaid eller en Heliconid, vore detta för honom utan tvifvel en fördel, han hade deri ett medel att undgå bedragna fiender. Det är också hvad som inträffar. Många af Heliconidernas arter ledsagas, i de trakter de bebo, af härmare af andra arter och slägten, som, under det de bibehålla oförändrade sina väsentliga karakterer i byggnad och metamoros, låna vingarnes färgteckning af Heliconiderna. Isynnerhet är det arter at Leptalis som härma slägtet Ithomia. Likheten ligger i de drag, som kunna förvilla när fjärilarne lefva och röra sig, och är sådan, att det mest öfvade öga ej skiljer dem så länge de flyga, och märker förI klädnaden ej förr än de äro fångade. Leptaliderna flyga i samma delar af skogen som de, l hvilka de härma, vanligen i deras närhet. Uppträder förebilden i lokala varieteter visa sig också motsvarande racer bland härmarne. Medan Ithomierna äro mycket ymniga, äro Leptaliderna sällsynta, som det vill synas en mot tusen af de förra. Detta ringare antal röjer en vanskligare tillvaro; i sitt eget slägtes drägt äro de blottställda för rofinsekters anfall, under Heliconidens färger dela de dess trygghet. Det kan ej heller här blifva fråga om att gemensamma yttre förhållanden framkalla samma verkan; Bates omtalar en form af Leptalis, som härmar icke en Ithomia, utan en fjäriart af helt skiljaktig familj, men förebilden är äfven här en art af blomstrande tillvaro, härmningen gick här i en annan riktning, men med samma ändamål. Det händer äfven, att vissa Heliconider efterliknas af andra arter af sin egen grupp. Man frågar sig om äfven denna förklädnad kan tydas i samma syfte, och det saknas ej anledning till det antagandet, att vissa arter, af någon orsak, oftare än andra, fångas af rofinsekter, och alldeles visst är det att rofsteklar, till föda åt sina larver, bestämdt föredraga t. o. m. en enda art bland tusen skenbart lika användbara. På samma sätt ro på malayiska öarne Danaiderna föremål för vidsträckt efterhärmning, och Wallace anmärker, att den egendomliga vingarnes form, som tillhör många bland Celebes fjärilar, och som är egnad att göra flygten snabbare, ej finnes hos Danaiderna, som redan hafva eget skydd. I södra Afrika har man iakttagit, att stundom två arter, af inbördes skiljaktig byggnad, komma att likna en tredje, som är lika afvikande från båda, och att denna då är en Danaid eller hör till någon annan gynnad grupp. Det kan ej undfalla, att dessa likheter, antingen de efterbilda döda eller lefvande föremål, lända till härmarens fördel, gifva trygghet åt hans tillvaro. Huru uppkomma de? Hvarje djurart varierar någongång på något sätt, förr eller sednare, mera eller mindre. Denna föränderlighet synes tillfällig, och är till sin grad mycket skiljaktig. Men bland varieteterna är någongång en, som har en fördel med sig. Ar det t. ex. en ringa likhet verkar den obetydligt, villar endast mindre skarnsvnta dinr eller nå afstånd