Aftonbladet – 5 april 1865, sida 3

sl Vetenskapsakademiens årshögtid, den 31 Mars 1865. En af intendenterna för det naturhistoriska riksmuseet, professor Loven, yltrade: När man följde den organiska skapelsens former genom de olika geologiska perioderna, från de yngre till de äldre, fann man alltid, när man kom till de aldra äldsta sedimentära lagren, de siluriska och cambriska, hvar helst det var, att de bergarter, på hvilka de hvila, voro af kristallinisk sammansättning och helt och hållet saknade försteningar af Tjur eller växter, och man ansåg dem bära vittne om en period, då ännu intet lif var till på jorden. Sednare, då omisskänlig lagring och andra företeelser dertill gifvit HR HIP Hee Hmn I många sådana bildningar hade erhållit sin nuvarande inre beskaffenhet genom långsamt fortgående förändringar, att af det, som först var sandsten, lerbäddar och kalkstenslager, småninI gom blifvit motsvarande kristalliniska bergarter, loch man benämnde dem derföre metamorfiska. Man anmärkte tillika, tid efter annan, att de innehöllo ämnen som tydde på organiskt lif, men kallade dem hkväl, intill senaste tider, azoiska, lliflösa, och de försteningar man fann 1 de sedimentära lager, som närmast hvilade på de metamorfiska, gaf man namn af primordialfaunan, och ville dermed säga, att dessa voro återstoderna af det första organiska lifvet på jorden. Metamorfiska bergmassor ligga i den norra delen af gamla och nya verlden, blottade i ofantliga områden; för oss äro de väl bekanta, bland annat såsom Gneissoch Glimmerskiffer med sina mäktiga lager af kornig kalk. Deintaga mycket af Skandinavien med Finland, de upptäda i nordvestliga delen af Skottland och i Hebriderna, och i norra Amerika, och utgöra i Canada stora sträckor, norr om Lorenzofloden med en sammanräknad mäktighet af 30,000 fot. Man har der gifvit dem namn af Laurentian-formation, Lorenzo-bildningar, och ådagalagt, att de utgöra två skilda serier. Den öfra af dessa är olikformig mot de öfverliggande cambriska och siluriska lagren, och måste således hafva undergått störande rörelser förrän den blef den grund, på hvilken dessa hvila; men ätven olikformig mot den undra, äldre serien, och har tydligen icke blifvit afsatt förr, än denna redan längesedan erhållit sitt rubbade läge. Vi låna dessa uppgifter för att se fulla betydelsen af det fynd, som förlidet år gjordes i dessa uråldriga lager. I den undra, äldsta serien af Lorenzoformationen uppträder kristallinisk kalk i tre mäktiga lager, här och der med gångar af gneiss. I det medlersta af dessa band af kristallinisk kalk trodde man sig igenkänna stycken af organisk textur. Dawson i Montreal fullföljde, sednare i förening med Carpenter i London, denna vink, och utredde med mikroskopet återstoden af en djurorganism, hvilken han benämde Eozoon canadense, som, när den lefde, bildade fastsittande kalkmassor af en fots utsträckning och fem till sex tums tjocklek, uppkomna genom att på ytan efterhand ökas med nya lameller. I detta sätt att tillväxa har Eozoon likhet med en korall, är, som denna, ett aggregat af individer, men i allt öfrigt skiljaktig. Den inre byggnaden är. icke korallernas, utan polytbalamiernas, stora regelbundna kamrar, begränsade med skiljeväggar af omvexlande tjocklek, hvilka äro försedda med oregelbundet ställda porer, som innehålla system af greniga rör. Till det yttre liknar Eozoon det nu lefvande slägtet Carpenteria, men är mycket större; till det inre öfverensstämmer det närmast med Nummulina. Det är alldeles tydligt, att dessa polythalamier äro, med endast sådana afvikelser, som tillhöra skilda slägten, af fullkomligt samma byggnad som de, hvilka i våra dagar utgöra den öfvervägande delen af de största hafsdjupens bottenlager; som de, hvilka i den äldre tertiärformationen såsom nummuliter bilda stora bergmassor; som de, af hvilka den hvita skrifkritan nästan helt och hållet är sammansatt; och de, som så ymnigt ingå i grönsand af de flesta formationer, ända till den siluriska. I Lorenzo-bildningens kristalliserade kalk är Eozoons organiska struktur för det mesta utplånad; men här-och der har sarcoden, det jorganiska fluidum, som under djurets lif fyllde kamrarne och rören, blifvit ersatt af ki selmineralier — en process, som ej gått för sig småningom i bergartens inre, genom en långsamt fortskridande förändring, utan straxt efter djurets död, i det haf hvari det lefde, såsom det sker ännu med vår tids polythalamier och som gör det möjligt att efter behandling med någon syra, under mikroskopet studera det inres fint infiltrerade partier. Men skalets förändring är följden af en långsam stenvandling. Här och der kan man i bergarten följa de vågiga lameller, som representera skalstrukturen; derutom vidtager en kornig blandning af kalk och kiselmineralier, förstörda massor af Eozoon, som öfvergå i bergart; och flera omständigheter gifva vid handen, att hela det 1500 fot mäktiga marmorlagret en gång varit ett ref af Eozoon, som då lefde i en ocean, antagligen tillsammans med många an dra djur och växter, som äro och sannolikt till det mesta för alltid skola blifva oss obekanta. Genom denna följdrika upptäckt har, i vår kunskap, den organiska naturens välde blifvit utsträckt vida utöfver sina fordna gränser, till en period af jordens historia, så aflägsen, att den faller långt bortom bildningen af mäktiga bergmassor, dem man förr kallade urberg och om hvilka man höll före, att de tillkommit innan en lefvande natur fanns på jorden. Och sammanställer man dermed redan förut vunna antydningar, synes nu den frågan berättigad: om icke det organiska lifvet är lika gammalt på jorden, som någon af de fasta bergmassor, hvilka äro oss tillgängliga. Med tillförsigt kommer det nu att arbetas i det förr endast anade syftet att med mikroskopet ertappa de genom kemiska krafters oaflåtna verksamhet nästan försvinnande spåren efter de tidigaste organismerna. I vårt land böra till en början de talrika lagren af kornig kalk, t. ex. Kolmårds marmorn, blifva föremål för ihärdiga undersökningar. I dessa metamorfiska lager är organismernas tillvaro nästan utplånad. I de siluriska lager, som hvila ofvanpå dem, mängenstädes blott några fot högre, äro djur och växter tydligt utpreglade. Denna påfallande olikhet har sin orsak ej ensamt i metamorfismen. Den visar, att emellan de skiften i naturens historia, som dessa skilda bildningar motsvara, är ett afbrott, ett mellanrum, om hvilket vi-ej ega, och måhända aldrig få någon kännedom; och samma erfarenhet göra vi vid betraktandet af skiljaktigheterna mellan de olika följande formationerna. Till sin förgångna flora och fauna blifva de, hvar för sig, efterhand utredda med allt större noggrannhet; men sammanhanget är borta, och urkundens ofullständighet, som Darwin så starkt framhåller, röjer sig allt mera. De blad, som kommit i vetenskapens händer, läser hon för hvarje dag med större säkerhet, men öfvertygar sig tilllika, att de äro ringa mot hvad som gått förloradt, och man finner, att det ej är ensamt från de förgångna organismerna vi kunna hemta ett afgörande svar på frågan huru arterna uppkommit. Vända vi oss åter till de lefvande, synes de vunna iakttagelserna ej sällan obetydliga, och tyckas hafva sitt största värde deri, att de leda till nya frågor. Entomologien har i detta afseende mycket att erbjuda, men icke alla grupper af insekter äro så lämpliga som fjärilarne, och bland dem papilioniderna, när det gäller att studera naturen i hennes föränderlighet. Arter af dessa djur finnas öfver hela jorden, men mest talrikt inom tropikerna, der de till och med utgöra ett lifligt drag i landskapet genom sin storlek, sin ståtliga flygt och sina färgers prakt. Deras skönhet har gjort dem till föremål för flitiga samlare öfver hela verlden, och den rika teckningen på ytan af deras stora vingar, känslig för hvarioa förändring i darac Inka Arfanicnatinn anledning, vann man nästan visshet derom, att