Aftonbladet – 4 april 1865, sida 3

men midt under festens glädje anländer Bir gers höfvidsman, Härved Boson, som mec kymfliga ordalag öfverlemnar jarlens gåfva n guldstickad mantel, deri en grof vadmals våd är inflickad, och tillika å hans vägna uppmanar Bengt att vid straff af Birgers högsta vrede skiljas vid sin unga maka. Sigrid fattar då, ehuru med blödande hjerta det beslutet att sjelf afsäga sig den älskade men efter ett långt försök till hans öfver talande, ger hon ändtligen vika för hone kärlek och afstår frånsin plan. En slug prior i Wreta, Botvid, har emellertid ut tänkt en förslagen åtgärd, som vinner Bengts samtycke. Han skall nemligen återsända till jarlen dennes gåfva, men dessförinnan låta rikt besätta vadmalsvåden med perlor och dyrbara stenar, för att såmedelst antyda, att liksom vadmalen nu öfverstrålar allt det öfriga, så öfverstrålar Ingrid iskönhet och klokhet alla medlemmar af den stolta Folkungaslägten. På det högsta vred öfver Bengts helsning och återskänk besluter jarlen, som väntat något helt annat, att sjelf bese sig till Ulfåsa och der hålla sträng räfst. Härtill bidrager äfven Härved Bosons loftal öfver Sigrid och hans makas, Magnbhilds, pratsjuka på henne. Vid underrättelsen om att jarlen är att förvänta till Ulfåsa, uppstår der stor förvirring. Den kloke priorn föreslår, att fru Sigrid skall ensam möta den stränge jarlen och söka vinna honom för sig, och hon biträder hans plan. Ifter något motstånd går Bengt in på att hålla sig gömd, dock i sin makas närhet, och 1 bereder sid med bäfvande hjerta et i sin vreda svåger. Han kommer oc strax, men intages så af sin unga fiänvkas skönhet och känner sig så träffad af hennes i lyckligaste form framställda förebi:elser för hans hård: och orid derliga upp de i denna sak, att. han slut i in och förklarar för den inträdande B att han sjelf skulle handlat på eamraa sätt som denne. Frid och försoning öfven mellan den gamle Knut Algotson och jarlen och allmän glädje slutar stycket. Som-man af denna hastiga öfverblick finner, har fört. i sjelfva hufvudsaken uteslutande sällt sig på fomiljedramats ständpunkt. Det historiska elementet utgör endast den bakgrund, från hvilken figurerna tå relief; men sjelfva äro de föga berörda deraf. Vi tro detta slags behandling lyckligt vald med afseende på förf:s förmåga; han har dermed visat prof på denna besränsning, som man sä sällan finner hos våra dramaturger. Välkunde mon anmärka att just till följd af detta den historiska färg läggningen, der den användes, ej alltid är så trogen som vederborde; men denna brist blir mindre märkbar, då, som segdt, det historiska i alla fall blott är bisak. Detta hindrar dock icke, att ej öfver vissa scener hvilar ett drag af idyllisk frid och patriarkalisk nfald, som behagligt anslår åskådaren. Mot planen, som genom sjeliva stoffet redan är afrundad och bestämd, kan i afseende på konseqvens och klarhet föga anmärkas. Men anlöggningen synes oss här och hvar något uttänjd, och vi tro att ämvet låtit inrymma sig inom tre akter, i fall tt och annat antydts kortare, I denna hänlelse kunde audra och tredje akterna lämpigen sammanslagits till en. Härigenom hade le longörer undvikits, som nu nedtypga tredje ;kten, och hvilkas enda afsigt torde vara tt fullständigare teckna Birgers karakter. Men detta är i sjelfva verket en hors doeuvre, lä denna figurs inflytande på hufvudhandingen icke är så stort. Dervid medges dock erna, att författarens skildring af honom i. anslående och med synnerlig talang geiomförd. Detsamma gäller i hufvudsak äfven mm de andra hufvudpersonerna, isynnerhet vigrid, hvars rena qvinlighet, parad med len nordiska stoltheten, måste göra ett godt ntryck på hvar och en. Särdeles klart och ittrycksfullt framstår hon vid mötet med sirger, en scen, lika ny till anläggningen, om omsorgsfull och mspirerad i utförandet. Yfven Bengt lagman, Härved Boson, Knut Vgotson samt Björn, dennes gamle väpnare, ro lyckligt tecknade. En särdeles fint anagd karakter, älsklig med all sin slughet, r priorn i Wreta, Botvid. Fruntimren utom igrid intaga i allmänhet ingen framstående lats. Dialogen, på vers, är öfverallt vårad och elegant, ofta rikt smyckad af väl unna och anbragta bilder, aldrig onaturligt fverlastad med sådana. Dess bästa egenkap är att aldrig utväxa till lyrik, aldrig läppa handlingen ur sigte, något som vi ärskildt ville framhålla till efterföljd. Äfen har författaren, oftast med framgång, Ökt gifva den en gammaldags ton och hålling, som särdeles passa för det skildrade idehvarfvet. N Om utförandet ha vi intet anvat än godt tt säga. Fru Hvassers Sigrid kan ej lemna ågon åskådare orörd. Isynnerheti de svåra cenerna med Bengt i andra och Birger i jerde akten utvecklar hon hela blomman af in talang, som här särskild. fått sin rätta nats sig anvisad. Hr Dahlqvist (Birger) är präktig. Han ger den stolta och mäktiga arlen all den relief, som vederbör. Hr Elmund (Bengt lagman) åierg:t med vanlig färme och kraft sin mindre originella, men Iskliga roll. Hr Almlöf som Knut Algoton och hr Svensson som Björn fyllde äfven ina platser. Något moderua voro de, men jet mesta af denna beskyllning återfaller å författaren. Hr Broman (Botwid) är yperlig genom den förening at godmodighet ch tfinhet han utvecklar. MlI Bock (lagrid) ch de öfriga fruntimren gäfvo vårdadt sina nindre betydande roller. Lifligt bifall skörade mll Dahlqvist (Inga) för sitt utmärkta öredrag af den täcka visan i första akten. Jppsättningen är, som vi redan i går nämnde, deles vacker och omsorgsfullt behandlad. Vf allt det nu anförda, sammanlagdt med ublikens animerade stämning vid första reresentationen, tro vi det säkert framgå, tt stycket kommer både att länge bibehålla ig och blifva en god kassapjes. Vetenskapsakademions årshögtid,