Aftonbladet – 3 april 1865, sida 2

var från hans oroliga ögon denna uppmuntvan kom. Efter detta vände sig fången med en bönallande blick till dorarn, hvilken dock med fast, klar och allvarlig stämma sade: Sanningen framförallt, Gunerus Friberg ! Och sanningen kom också derefter fram, sävidt den från hans egna läppar kunde utgå, utan att skada någon, som ej borde skadas. De hörde alla, att det var sanning i hans ord, om ock orden kunde varit flera, men så få de voro, åstadkomme de dock eit nytt, starkt intryck till hans fördel, I det förhållande jag stod till hennet, ade fången, är det inte godt att tula. Gud vet, att hon var utan frivillig del i min skuld. Men vi hade från början blifvit förda .illsammans, utan att vi kunde hjelpa det, och grunden för mitt brott var det, att jag ville lösa allt det, som från början varit hopknutet. — Vårt lif kunde ha hemligheter, för oss af värde, men för andra af liten nytta att veta. Alla som baft det så, som vi, kunna ej tala om allt. Visst är, att jag i grunden begick brottet derföre, att jag länge velat bryta det förbundet med henne och med allt det framfarna; och när bon inte kuude bära det så, så handlade jag — Gud vet att jag talar souning! — utan bestämdt mål, utom det, att släcka sinnet i den stunden. Och är det kela sanningen? Det är sanningen, svarade den tilitalade, Jag har intet skäl till att tala osannt nu, Hon, som jag har brutit emot, är borta, och det är ingen på jord, som kan ha godt eller ondt af det jag sagt, mera än jag sjelf. Och jeg är nöjd med att få domen öfver den sanningen, jag nu talat. (Forts.)