Aftonbladet – 3 april 1865, sida 2

af den ende, för hvilken det egentligen var afsedt. För ett ovant öga syntes fången sjelf minst rörd. Men domarns öga var ke ovant att tolka betydelsen at dessa örtviflade bemödanden att stå stadig som en klippa, då golfvet tycktes gå i vågor, alt med sammanbitna tänder hälla tillbaka ångestropet, att bemästra dessa våldsamma nervryckningar, som vilja skaka lemmarne, liksom stormbyarne det fladdrande seglet. Lagmannen såg dessa tecken och han såg hvad de betydde, och det gjorde hans bjerta godt. Den hade således ej varit fåläng hans välvilliga gerning, ty om den äfven ledt till brott, så var han dock viss vä, att den älven hade ledt till insigt om brottets vederstygglighet och till motwaglighet för den renande åvgern. Auden är icke ett och blodet ett annat hade den förvillade tatarflickan sagt. Om lagmannen också nyss hade tänkt något ditåt, så gjorde han det icke längre; ty han kände sig vid fångens rörelse viss derom, att, äfven hos den stammen, anden kunde, om också! efter stora förvilielser och stor kamp, segra öfver det mörka blodet. cOm du ej minnes, hvarföre du föröfvale gerningen, återtog domaren, så minhes du väl, om du dessförinnan hade nåot skäl till hätskhet mot den döda, eller i vad ondt eller godt förhållande du stod ill henne? I Jäg har begått gerningen, nådig lagnan, och jag är beredd på min dom. Men wvarföre jag begick den gerningen, är mera in jag nu ken sägas cc . Vid dessa ord såg sig fången omkring, om om han i någon af de närvarandes nickar ville läsa uppmuntran. Riksdagsnannen lutade sig fram från sin bänk. Det