Aftonbladet – 3 april 1865, sida 2

TATARNES SON. Ur svenska folklifvet af fört, till Agnes Teil. ADERTONDE KAPITLET. Ransakniagen fördes af den samme man, sem först af alla tänkt derpå, att äfven tatarnes son var ett menniskobarn. Öfver domarens alltid allvarliga ansigte hvilade ett djupare och sorgsnare allvar än någonsin. Sörjde han måhända öfver sin egen menniskovänliga handling, och föll det honom måhända före, att det var han, som derigenom varit en ofrivillig orsak till det brott, hvilket det nu var hans tunga pligt att bestraffa? Domaren, åklagaren, nämnden, vittnena, voro alla på sina platser och en stor folkmassa hade fyllt den öppna delen af domselen. Der sutto några herremän på bänkarne innanför skranket ; menigheten stod sammanpackad, hufvud bakom hufvud, derutanför; och bakom dannemännen stodo nederst vid dörren sammanklungade alla grannlagets aungtöser, delande sina skygga, ängsliga och nyfikna blickar mellan spetsen af domarestolen der högst uppe, och dörren, hvarigenom fången väntades. De enda, som e syntes till, voro medlemmarne af den mörka racen; anvars plägade alltid någon eller några af dem finnas vid hvarje brottmålsrensakning. 4) Se ÅA. B. n:r 1—6, 8—12, 14-17, 19—22, 2, 26, 27, 29, 31—35, 37-39. 41. d4—47, 49-—58, 60—63, 66—68, 70. 72 och 74.