Aftonbladet – 1 april 1865, sida 3

ngifvet ej blott af gamla testamentets, utan vent ut af judekristendomens, ande, och det i en judekristendom, som redan har bakom ig paulinismens första uppträdande; ty ej slott åsyftas mangenstäds Puuli stora hutvudref, utan alldeles oförtydbart hans rättiärliggörelselära, som bekämpas, Alven up venbarelseboken har författaren känt. Geom den sena tid, som detta ant: der, ultelutes hvarje tauke på Jakob den äldre. Dock lemnar brefvet ett bestämdt intryck ut äktbet.? AF de tre Jakoberna är Jesu roder den sannolikaste författaren. Bibelverket stär här på rent Luthersk grund; ty suther sade sig vilja skänka den sin dokorshatt, som kunde förena Pauli och Jacobs ref. Petri andra bret anser bibelveret med de flesta teologer för bestämdt äkta, ehuru dess författare med all angeägenhet vill utge sig för Petrus. Att uppenbarelseboken är författad af iposteln Johannes, vill bibelverket ej betrida, emedan tviflet på dess apostoliska irsprung först då högljuddare i gamla kyr an lät sig höra, när de apokalyptiska förväntningarne ej gingo i tullbordan. Skilvaden mellan profetia och apokalyptik beecknar bibelverket så, att profeten utsätter let gudomliga löftets fullbordan till en obestämd, mer eller mindre aflägsen tid; då dermot apokalyptikern, upprörd af tidens nöd, ser verldskalastrofen omedelbart framför sig. Genomträngd af den öfvertygelsen, att det cke längre kunde så fortgå, att, om Gud ville uppfylla sitt löfte, han nu måste uppylla det, är hans profetia väsentligen en örkunnelse af hvad innan kort tid ske skall. Denna öfvertygelse uppstår natureuligt blott tider af högsta nöd. Så uppstod profeten Daniels apokalyps i syriska förtryckets tider (under Autochus Epiphanes) och Johannes apokalyps i tiderna för striden melan judendomen och romareväldet, då kristna örsamligen var från begge sidor svårt hotad. 1 begge fallen ha vi att göra med betydelsefulla fantasiskapelser (Dichtungen). i hvilka siaren framställer messianska tlens inträdande. Denna betydelsefulla symboliska poesi (Dichtungsart), auvändandet af betydelsefulla tal och symboler, som låta halft dölja, halfi förråda tankarne, börjar med Hezekiel; äfven tredje bearbetaren af Scharja begagnar sig deraf och i Daniels profetia ippnår denna symboliska framställning sin högsta fulländning. För det helas begripande är derför insigten i betydelsen afde ;ramställda symboliska gestalterna och handiingarne alldeles oundgänglig.? Uppenbarelsebokens symboliska gestalter äro Messias, kristna församlingen, satan, romerska riket, Antikrist i kejsar Neros verson, den Kristus-fiendtliga judendomen. Boken författades den tid, då kristendomen led lika mycket från Rom och Jerusalem och afser närmast tidpunkten Augusti 68 —Januari 69. I bibelverket visas, huru töreställningarne om Guds rikes utveckling iro hemtade ur gamla testamentet och återvifna nästan helt och hållet med hemtade ord samt hur nyss angifna tidpunkt genom sina skakande söndringar var alldeles särskildt egnad att gynna en sådan apokalyp tisk uppfattning och att väcka hoppet om det messianska rikets snara inträdunde.