Aftonbladet – 31 mars 1865, sida 3

-J alltför aristokratisk. Nu visar det sig, att . det var ett stort fel, den nuvarande regeIriogen begick, då hon etablerade två förI fattningar och fyra lagstiftande församlin; Igar för detta lilla land. Man börjar inse, hvad praktiske män strax förutsade, att det I skulle vara ganska svårt, för att ej säga omöjligt, att åvägabringa enighet angäcnde en I ny författning mellan partier, som stå så I skarpt mot hvarandra. Intet hade varit mera I naturligt, än att låta riksrådet, som var en I representation för de (för konungariket och Slesvig) gemensamma statsangelägenheterna, upphöra, när gemensamheten i och med I Slesvigs afträdelse upphörde. Man försyn-. I dar sig ej strafflöst mot naturen och sunda I förnuftet. Nu ångra både regeringen och det doktrinära partiet, att de af sin lust att en smula förbättra riksdagens landsthing läto sig förleda att hålla riksrådet vid lif, sedan föremålet för dess kompetens, nemligen de saker, som voro gemensamma för konungariket och öfriga då till monarkien hörande landsdelar, försvunnit. Men nu ha vikommit så långt in på denna orätta väg, att det är ytterst svårt att gå tillbaka. Liksom det ej kan undgås, att dessa långvariga författningsstrider försvaga värt anseende inför Europa, så åse de danska slesvigarne med sorg och bekymmer, huru vi i gagnlösa strider spilla våra krafter, i stället för att spänna hvarje nerv för att återvinna det danska Slesvig. Den berömde slesvigske bonden Hans Kryger, som efter Laurids Skaus frånfälle är nordslesvigarnes naturliga ledare, har gilvit dessa tankar uttryck i ett bref till Feedrelandet, hvari han enträget uppfordrar oss att så snart som möjligt bli ense i författningsfrågan, emedan slesvigarnes förhoppning om att åter få lefva tillsamman med sina danska landsmän till stor del härpå beror. Och han har fullkomligt rätt ! Men det vilja eller kunna partiledarne ej inse. Antalet af dem är blott ringa, som ha öppet öga för den sanningen, att författningsfrågans betydelse är ett intet i jemförelse med den stora nationalitetsfrågan. De flesta förbise, att det danska Slesvigs återförvärfvande är ett lifsvilkor för Danmar såväl som för hela Norden, och sätta förändringen af några författningsparagrafer såsom sitt högsta föremål. Denna förebråelse drabbar båda våra stora partier, de doktrinära och bondevännerna, för att ej tala om hemtyskarne, hvilka förnämligast ha sitt tillhåll i Augustiföreningen och hofkretsarne. De sistnämnde söka nu närma sig bondevännerna genom bemedling af öfverste Tscherning och den bekante G. Winther, hvilka begge äro ifriga motståndare mot ulla nationella och skandinaviska sträfvanden. Det skall dock knappt lyckas dem, att draga alla bondepartiets anhängare öfver på hemtyskeriets sida, ty många bondevänner äro tillika anhängare af gamle Grundtvig och såsom sädane naturligtvis entusiastiska för danskhet och skandinavism. Augustiföreningen, hvilkens medlemmar för öfrigt ännu allijemt äro föremål för hån och bespottelse, när de komma i hyggligt sällskap, har utfärdat ett nytt program, hvari man särskildt rycker i fält mot skandinaverna. Föreningens representantskap uppfordrar ledamöterna att arbeta för antagandet af den mot skandinaverna riktade paragrafi strafflagen, som jag omnämde i mitt sista bref. Det uttalar som sin oförgripliga mening, att ett skandinaviskt sällskap, sådant som det i Stockholm stiftade, ej skulle tålas i Köpenhamn, der repr sentantskapet , med anledning af ett yttronde i Aftonbladet, menar alt ett hemligt skandinaviskt sällskap redan finnes, hvars utbredning det uppmanar ledamöterna att motarbeta. Lyckligtvis gifves utom hofkretsarne ej rätt många, som synnerligen bry sig om de Augustinska herrarnes mening; och ett skandinaviskt sällskap, hvars syftemål ej öfverskrede hvad det Stockbholmska uppstält såsom sitt program, skulle ej kunna möta något lagligt hinder, ens under en sådan justitieminister som Heltzen. Heltzens historia med hr Molizen har nu omsider funnit väg till offentligheten genom Fedrelandets spalter, och har se:ermera blifvit föremål för en särdeles qvick och rolig behandling i Folkets Avis. Hr Heltzen, hvilken är den förste som här i landet sökt använda smutsiga medel för att komma åt politiska motståndare, har lyckligtvis strax i början blifvit hejdad på denna betänkliga bana. Det är fullkomligt klart att derest det slags demoraliserande medel, som hr Heltzen försökt att begagna, skulle få insteg hos oss vid sidan af all vår öfriga politiska miscre, vi snart skulle vara rent förlorade. Här gäller det deriöre: principiis obsta, ty den politiska moralen är tyvärr slapp nog förut, och regeringen har dessutom redan medel nog i sina händer att fånga svaga själar. Hon behöfver ej tillgripa de Heltzen—Moltzenska vederstyggligheterna. Trots den blodiga satir, hvarmed salig Holberg i sin ?Honette Ambition? tuktat titeloch rangsjukan, trifs den dock förträffligt hos os-, och det nya hofvet förstår sig bra på att använda detta vapen. Titlar och ordnar utdelas i stor mängd isynnerhet till sådane officerare, som at folket misstänkas hafva l varit otillbörligt likgiltiga under kriget, och till högre embetsmän, som antingen äro eller förtjena att vara medlemmar af Augustiföreningen. Afven vid embetsutnämningar gör man otillbörligt afseende på politiska åsigter. Det är företrädesvis hr Heltzen, som i detta hänseende synes handla efter en bestämd princip; men det är att hoppas, att hans regemente snart skall vara iörbi, ty hans plumpa och misslyckade försök att muta en politiker att utlemna bref från politiska personligheter, blef dock, såsom det berättas, nog magstarkt för huns kolleger, och ehuru konungen, hvilkens tilllit han i särdeles hög grad skall ega, länge lärer hafva tvekat mellan att alskeda hr Heltzen eller de öfriga ministrarne, så antager man likväl nu, att hofvet insett att dt hvarken är förenligt med dess ära eller dess intresse att behålla en sådan person i ministeren. En påtänkt interpellation till konsgljpresidenten rörande hr Heltzens beteende synes ha gjort utslaget. PSaken är dock ej ännu afgjord, och man kan ju beiänka sio. Det som i hofvets ögon svn