Aftonbladet – 30 mars 1865, sida 2

TATARNES SON). . Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. SJUTTONDE KAPITLET. Skola vi inträda i det tysta rum, der fången nöter golfvet med sitt enformiga tramp, er dagarne äro utan ljus, nätterna utan hvila, tankarne så evigt verksamma? Äfven dit kan ju försoningen intränga, sedan ångern banat vägen och förlåtelsen öppnat dörren. Men ångern må ej störas i det stilla arbetet af hemska skräckbilder; oeh förlåtelsen må sjelfmant närma sig, annars blir den misstrodd. Fängelsets dörr hade gnisslat på sina gångjern, många, många gånger; men ingen annan än fångvaktaren hade trädt ut och in derigenom. Och han hade dock tänkt, att äfven en annan skulle komma någon gång; ty med den tanken sysselsatte han sig helst; den döfvade en annan. Men ingen ade kommit. ?Så kommer hon väl icke!? tänkte han; och så började under hans enformiga tramp den andra tanken att aga ut sin rätt. en var dock icke alltid så omätligt marterande, den tanken, som han hade fruktat att den skulle blitva. Då den kom till honom, under det han låg i den halfvakna dvala, som numera utgjorde hans sömn, förvandlades den unkna lägershalmen i trä) Se ÅA. B. n:r 1—6, 8 12, 14—17, 19—22, 2, 26, 27, 29, 31—35, 37—39, 41, 44—47, 49—58, 6n-—63, 66—68, TOzoeh 72.