Aftonbladet – 29 mars 1865, sida 3

mån för den rike. Penningböter till exempel, en småsak för den förmögne, måste af den fattige gäldas med fängelse, med svält vid vatten -och bröd, ofta förenade med största lidande för hustru och barn. Men om nu denna ojemnhet icke lätt kan afhjelpas, buru ytterst noga bör man ej då tillse, att de redan alltför tunga lagarne icke med godtycke tillämpas! Gör man ej det, då blir den lägre befolkningens tillstånd slutligen rent af olidligt. Sedan ett årtusende har det gällt såsom grundsats i nordens rättskipning, att det är lagarne som straffa, icke domaren?.). Men det är vål ändå att fordra för mycken inbillningskraft af ofvannämnda ?samhällets olycksbarn?, att dei en sådan rättskipning, som den ifrågavarande, endast skola se den kränkta lagen, som vill försonas, men icke den vredgade, personligt sårade domaren, som vill hämnas. Nog af, ett sådant rättegångssätt, på samma gång det fläckar vår rättskipning, måste ovilkorligen förr eller seånare medföra de bittraste frukter för samhället. Innan vi lemna Marsdagarne, ett par ord om hr justitiestatsministerns samtidiga uppträdande mot en obetydlig och lumpen flygskrift i tidningsform. Vi äro långt ifrån att gilla dylika skrifter, men finna det helt naturigt, att ur en sumpig jordmån svampar af hvarjehanda slag skjuta upp, och man får icke alltid vänta champignoner. Nu känna vi icke hvad hr justitiestatsministern, i sin egenskap af konungens rådgifvare, åtgjort för att blidka den allmänna rättskänslan, så djupt förnärmad genom polisens oftanämnda förfarande. Säkert är, att vi ännu icke sett den ringaste följd af ett sådant åtgörande från hans sida. Men att af en svamp söka göra en törnbuske, på hvilken hela samhället kunde såra sig, det är deremot icke naturligt och liknar nära nog ett försök att taga tryckpressen för hufvudet för det, som i första rummet bort tillskrifvas polisbattongerna. Nu till ett par andra händelser, också hörande till det mörka blad vi upprullat. En stadsmäklare rårar på obestånd, med ett i vårt land oerhördt skuldbelopp af närmare 20 millioner. Tvärtemot författningen har han i åratal drifvit de mest svindlande, egna affärer. Många ha vetat det, ingen hartalat. Emellertid ha hundradetals familjer derigenom blifvit lidande, många ruinerade. Hvad gör man? Jo, efter affärernas sammanstörtande förordnas hugets förste biträde till städsmäklare, innan man dessförinnan undersökt om och i hvad mån biträdet (prokuranten) haft del i principalens beteende. Härvid fästes blott det vilkör, att en dryg del af den nya stadsmäklarens inkomst skall tillfalla — cessionantens fru. Om det varit tillåtligt att sälja tjensten eller fästa något vilkor dervid, så hade det väl varit med rättvisa och billighef mer ifverensstämmande att någon fördel i stället betingats för den eller dem, som genom hr Holm blifvit bragta till tiggarstatven. Men sådant kom aldrig i fråga. I Sverge är det en fördelicke blott alt vara rik och mäktig, utan äfven att ha varit det. Rikskurnigt är det bedrägliga förfarande, hvartill en tjensteman på en vigtig plats gjort sig skyldig såsom ombud för en enskild bank, liksom att han härför icke haft ringaste mehn. Han har hustru och barn, den olycklige! heter det: Nå väl! Men hvarföre får man så sällan höra samma rörande ord, när lagen skonlöst elår ned i de lägre samhällslagren? Finnas ej hustru och barn äfven der? Finnas ej nöd, elände och 1tårar äfven der? Eller har lagen endast känsla för sådana tårar, som upptorkas med spetsnäsduken? Vi sluta med ett ord .om det ryktbara Sandsjö-målet. En mycket underordnad fjensteman göres ensam till syndabock för förmäns oskickligbet och försumlighet. Sedan tre månader qvarhålles lokomotiv-föraren i fängelse, eburu med all säkerhet kunde antagas, att, derest han nu vore fri och någon, under målets nuvarande utredning, yrkade hans inmanande i häkte, sådant numera icke skulle bifallas. Han har nära anhöriga, äfven han. Han har föräldrar, har till och med en sörjande brud. Men det finns inga föräldrar, det finns ingen brud bland samhällets underordnade. Der måste lagen ha sin gång och tungt dess hjul rulla, utan afseende på hvad man öfverkör. Men cit samhälle, der detta och dylikt kan och får ske, det är mycket sjukt och fara är att sjukdomen blir dödlig. Hans excellens hr justitiestatsministern låter i förordet till sitt representationsförslag tydligen förstå, alt det någon gång kan bli för sent att framkomma med nödiga förändringar i en statsförfattning. Men det fatala ordet: för sent sväfvar mycket närmare öfver det land, der rättvisan hånas och der likheten inför allmän lag blott är ett tomt ord. Men derom bekymra sig vanligtvis de maktegande föga. Kanske le de åt alltsammans. En Polignac, en Guizot logo också. Men slutligen logo de ej, och Carl X och Ludvig Filip logo ej heller. , ) På vårt gamla norröna-mål: Lögin refsa, en eigi dömari. FINLAND. Klagomål öfver finska förhållanden läsas åter i ett ryskt blad, som med en viss indignation berättar om tullgränsen och alla deraf följande olägenheter. En ryss, som från Petersburg reser till Finland, heter det, kan ju icke ens föra med sig ett skålpund