Aftonbladet – 29 mars 1865, sida 3

AOUUNA:, UCH IlallsKkad Lan tLalcu LUNHYLANUT tulltarifferna, fördröjde till sent på aftonen utgifningen af gårdagsnumret af vår tidning, anhållande vi om våra läsares öfverseende med de olägenheter, som härigenom möjligen för många förorsakades. Samhället sjukt. l Land skall med lag byggas, men ej med olag ödas.o Statens lifsprincip är rättvisa. Saknas hos samhällets vårdare känslan för den, då är samhället sjukt, och tillståndet blir betänkligare i den mån folkets ögon öppnas för de rätta anledningarne. Vissa allmänt kända företeelser inom vättskipningen, förvaltningen och affärslifvet visa att det icke står väl till i vårt land. Kräftsölderna ligga öppet 1 dagen. Pressen måste beröra dem, ty uraktlåter äfven hon sin pligt, då kan det onda bli obotligt. Alla skulle förlora ferpå och de mest, som ha mest att förora. Några afinar under årsdagarne af fjorårets sorgligt bekanta händelser stördes, som bekant, hufvudstadens lugn. En lättrörd och obildad folkhop sorlade, hurrade och slog in fönsterrutorna på några polisvaktkontor, Det var beklagligt, ingen bestrider det. Men vida mer beklaglig och utan all jemnförelse betänkligare är den orsak som framkallade dessa uppträden. Orsaken ligger ögonsynligen i den kränkta rättskänslan. Folket har svårt att fatta huru en tjensteman, hvilken, genom att sätta eget godtycke i stället för gällande lag, under halfannan vecka gjort hufvudstaden till tummelplats för ett tygellöst käppvälde och väldfört den personliga säkerheten för nära 1130,000 menniskor, huru, säga vi, en såI dan tjensteman ännu efter ett helt år kan sitta qvar vid ett embete, för hvilket han långt före detta visat sig sakna hveje erforderlig egenskap. Detta embete är dock ett förtroendeembete. Då grundlagens stiftare medgåfvo förtroendeembeten, så var det väl icke för att lemna fritt spelrum åt den kungliga gunsien, utan fast mer för att förläna styrelsen rättighet att skilja olämpliga personer från grannlaga befattningar 1 sådana trängande fall, som icke tåla uppskof. Styrelsen har icke begagnat sig af denna rättighet, hvad den nu ifrågartarande tjenstemannen beträffar. Men icke. nög dermed. Han har derjemte blifvit belönad med en riddareorden. Man har således uppenbart gillat hans förfarande. Det skulle ej förvåna oss, om en ledamot af Norges storthing föresloge afskaffandet af en orden som hänges på en i Sverge sub reatu ställd person, men hvars bröst man icke haft panna nog att pryda med en svensk stjerna. Efter ett helt ärs tid h.r åtalet mot den anklagade tjenstemannen släpat sig så långt, att vi från justitiekansleren sett en skrift, som ganska riktigt skildrar maktmissbruken för såvidt de kunnat framstå ur den ensidiga ransakningen, men slutar med särdeles lena ansvarspåståenden. Allt tyder på ett godt slut för den anklagade och hvilket vi nog få upplefva, derest himlen beskärer oss en längre lifstråd. Under tiden har en högre tjensteman, hr öfverståthållaren, iklädt sig ansvaret för de föröfvade våldsamheterna, atminstone för en afton. För de öfriga aktar han sig... Men en enda borde anses tillräcklig äfven för en så hög statstjenare som hr Bildt. Men höga vederbörande, som icke ens gjort min af att tilltala honom, tyckas, liksom han sjelf, tro att lagen ej är till för att verka så högt upp. En gammal engelsk lörfattare yttrar följande: ?Lagarne äro spindelnät, som fångar de små flugorna, men sprängas sönder af getingar och bromsar. : Ty gäller det neråt, då är lagen helig, då är hon vred, blixtsnabb och summarisk. Då ingen skonsamhet mera, inga omgångar längre och framför allt ingen tryckande penningkris, Ett enda polisreferat uppräknar icke mindre än 2000 rdr i böter. Lagen hugger skarpt in på handtverkslärlingar, drängar och sotarpojkar. Då nu både de dömandes och de dömdes bedrifter tillhöra gatan, så erbjuda sig otvunget några jemförelser, I Först en blick på sjelfva förbrytelserna. Hvad ser man? Jo, i Mars i fjor polismyndigheternas våld mot en hel hufvudstads befolkning, hugg och slag utan urskilning utdelade, äfven åt enslige vandrare i hufvudstadens aflägsnare trakter, och allt detta utan att folket vid nägot enda tillfälle sätlunder dålig föresyn och för hvilkas uppter sig till motvärn. Och likväl hade nödvärn, för att försvara lif och lemmar, då varit lika lagligt, som battongsöfverfallen voro olagliga, och just deruti låg det samhällsvådliga i polismaktens godtyckliga tilltag. Hv:d angår Marsuppträdena i år, så se vi några folkhopar i rörelse och inslående några fönsterrutor i ett par polisvaktkontor, såsom ofvan nämdt är. Det varen straffvärd och ömklig demonstration emot polismakten, men dock framkallad af förtrytelse öfver alt rättvisans vårdare under ett helt år icke förmått skaffa den ringaste upprättelse för det grofva våld som då öfvergick dem. Betrakta vi nu förbrytarne, hvad se vi? Jo, på ena sidan personer vid mogen ålder och för hvilkas uppfostran samhället med stora uppoffringar sörjt och som det drygt aflönar, för att upprätthålla lag, ordning och frid. På den andra sidan deremot personer, de flesta vid omogen ålder, uppvuxna fostran samhället gjort litet eller intet. Dertill kommer det hos dem rotfästade medvetandet, att från polisens sida ingen rättvisa är för den fattige alt vänta, hvaraf et lm följt, att de i hvarje. polistjensteman se en afsvuren fiende — en olycklig föreställning utan tvifvel, men för hvars skingraude eller. förmildring ingenting göres af dem,som ha makten i sin hand och lagarne under sitt