Aftonbladet – 28 mars 1865, sida 3

Monstra te matrem (visa dig (såsom en mor). Alla dessa mynt voro mycket underhaltiga. Bygynnelsebokstäfverna i det kungliga namnet T. R. tolkades olika af partierna. Corsikanerna af hans parti läste Theodorus Rex de mot honom fiendtliga corsicanarne: Tutto Rance (bara koppar) och genueserna: Tutti Rebelli (idel rebeller). Många ha ej blifvit präglade; ty Theodors konungarike blef ej gammalt, ej en gång ett år gammalt, utan fann redan efter sju månader en brådstörtad död. Voltaire, hvars lust att förlöjliga eggades af detta efemera konungarike och som i sin roman Candide? låter Theodor deltaga i de sju afdankade konungarnes berömda aftonmåltid, berättar på följande sätt sjumånadersrikets uppkomst: ?Theodor seglade till Tunis och intalade bejen, att han kunde eröfra Corsica åt honom, om han erhölle ett fartyg med tio kanoner, 4000 gevär, 1000 zechiner och något förråd. Tunesiska regeringen var enfaldig nog att uppfylla denaa begäran. Theodor ankom till Livorno med ett fartyg under engelsk flagg, sälde fartyget och skref till de corsikanska cheferna, att om de togo honom till konung, lofvade han dem att förjaga genueserna från ön med bistånd af de europeiska stormakterna, på hvilkas hjelp han kunde räkna. Det måste finnas ögonblick, då alla menniskor gripas af vansinne. Hans förslag antogs. Theodor landsteg den 15 Mars 1730 Alerias hamn, klädd som turk med turban på hufvudet. Han presenterade sig med förklaringen att han medförde omätliga skatter och utkastade till bevis härpå en handfull zechiner bland folket. Hans gevär, hvilka han utdelade tillika med krut och kulor, ansågs för tecken till hans makt. Han gaf corsicanarne goda läderskor, hvilka voro en okänd lyx på Corsica, och lät flera gånger kurirer komma på fartyg från Livorno, hvilka uppgåfvos medföra depescher från de förnämsta monarkerna i Europa och Afrika. En af hans första åtgärder var att inrätta en kunglig polis. Derefter bildade han en lifvakt af 400 man, hvilken blef kärnan i hans lilla arme, samt gjorde ett segerrikt fälttåg omkring ön. Öfverallt blef han erkänd såsom konung, men endast af okunviga bönder, herdar och bergsbebyggare. Städerna Bastia, Fiorenzo, Ajaccio, Portovechio drefvo gäck med honom och förblefvo genueserna trogna. Theodor fällde dock icke modet för detta motstånd. Han belägrade de rebelliska städerna och instängde dem så noga till lands att de måste hemta sina lifsmedel, sin ved och till och med: sitt vatten från Genua. Hans hjelpkällor voro för öfrigt så tarfliga, att dessa belägringar gjorde blott ringa framsteg och corsikanarne började knota öfver, att deras monark tillkämpade sig så få fördelar och att hofvens utlofvade understöd så länge uteblef. Theodor var skarpsinnig nog att inse, hvilka faror det lilltagande missnöjet medförde för honom. Den 4 November sammankallade han i Sarlena representanter från alla distrikt och lillkännagaf för dem, att han skulle personligen begifva sig till hofven, för att påskynda det så länge uteblifna understödets ankomst. Han utnämnde ett regentskapsråd, bestående af tre medlemmar, förklädde sig till abb och seglade jå en kustfarare till. Livorno. Derifrån ilade han genom Europa och bad öfverallt om hjelp i penningar och soldater, för att kunna utföra sin roll såsom konung på Corsica. Allestädes fann han dörrarne till audiensrummen stängda för sin påflugenhet; i Amsterdam blef han till och med inkastad i bysättningshäktet och qvarhölls der i flera veckor. När han återfick sin frihet, intresserade han några köpmän för sig genom att lofva dem monopol på hela handeln i sitt konungarike. Hans nya väner betalade hans skulder och gåfvo honom till och med ett lån af 5,000,000 francs, hvarmed han köpte tre kofferdifartyg och en fregatt med 24 kanoner samt lastade dem med ammunition och 9000 gevär. Den 13 September 1738 landsteg han i Sovaco. Men två år hade förflutit, och den politiska ställningen förändrat sig. Fransmännen, till hvilka Corsica blifvit afträdt, hade fattat fast fot på ön. Theodor dröjde ej att upptaga striden med denna mäktiga fiende. Han stannade ända till December vid kusten och visade sig med sin lilla flotta vid Ajaccio, men ogynnsamma vindar, såsom det tycktes i förening med befälhafvarnes förräderi, drefvo honom till Neapel, der man häktade honom och insätte honom i Gaeta. Länge varade icke hans fängelse; man släppte honom lös, å det han måtte fortsätta sina irrlärder. fter ett nytt, olyckligt landstigningsförsök på Corsica, vid hvilket han understöddes af engelska regeringen, begaf han sig lill London. Hans missöde förföljde honom äfven der; han råkade i armed och sick för andra gången i bysättningshäkte. Hans skulder, det enda minnet af hans korta sonungamakt, förföljde honom öfverallt. Sju ir försmäktade han i svår fångenskap. Då örbarmade sig Horace Walpole, som hade ett bättre hjerta, än kritiken vanligen består honom, öfver den olycklige endagskonungen och öppnade till hans förmån en subskription, hvilken ej allenast löste honom ur bysättningshäktet, utan äfven försåg honom med uppehälle för ålderdomen. Länge njöt icke den arme af denna lycklizare ställning, han dog den 17 December 1755 och begrofs på S:t Annekyrkans kyrkosård i Westminster. Hans grafsten bär len enkla och sanna inskriften: Lyckan saf honom ett konungarike, men nekade nonom brödt, Bland endags-konungarne får Henrik III såsom konung i Polen icke förglömmas. Han rade sarmaternas spira i sin hand unvefär