Aftonbladet – 28 mars 1865, sida 2

Hans raseri hade stigit till dess yttersta höjd; men ännu några ögonblick höll han det med öfvermensklig ansträngning tillbaka. Ännu en gång, flera gånger bönföll han, befallde, hotade; men allt förgäfves. Med ömkan kastade hon bort hans böner, med hän hans befallningar, med trots hans hot. Det blef en dödstystnad. Hon såg väl att nådens tid var förfluten; att handlingens var inne; men hon bäfvade ej; ty hennes själ var stark och fri. Han gick henne inpå lifvet; ännu en kort fråga, den sista, den mest hotfulla — ännu ett kort svar, det sista, cet mest obevekliga — — och nådens tid var utlupen —