Aftonbladet – 27 mars 1865, sida 3

— Löjtvant Kofod höll i fredags afton i musikaliska akademiens salong en föreläsning om den nordiska gudalärans art och väsende såsom nationelt bildningsmedel. Under nära två timmars tid förstod föreläsaren att genom sitt innehållsrika, lifliga och pikanta föredrag fängsla åhörarnes uppmärksamhet. Vi tillåta oss efter P. T. anföra en kort öfversigt af innehållet, som dock naturligtvis icke kan gifva någon föreställning om det spirituella i sjelfva föredraget: Talaren erinrade i en kort inledning hurusom danskarne med synnerlig förkärlek egnat sig åt forskning i den nordiska fornkunskapen. Örsaken härtill är naturlig. Danmark har varit hotadt till sin nationelia existens och det har sökt hemta kraft i minnet af det förflutnas herrlighet och storhet. Öfvergäende derpå till sjelfva ämnet, delade han det i två hälfter: myternas art och deras betydelse. Huru uppkomma myter öfver hufvud taget? Derigenom att folket i en fantasibild personifierar de tankar, den känsla, den djupa längtan, som lefva innerst i dess eget bröst. Mytologiens gudar äro alltså andliga personligheter; de utgöra en afspegling af folkets eget väsende, de äro dess lifsprogram, !iksom i fröet ligger brodden till växten och i barnet spåras den blifvande ynglingen och mannen. Intet folk är bättre än dess gudar, men i gudarnes väsende ser man huru högt och huru djupt folket förmår syfta. Man har på olika tider uppfattat och tolkat myterna på olika sätt. Tider hafva funnits, då de betraktats endast säsom värdelösa ammsagor. Sedan har man haft fysiska, matematiska, astronomiska och kemiska förklaringar, hvarigenom gudarne gjorts till allegoriserade och symboliserade naturfenomener. Fin Magnusen representerar i Danmark denna naturalistiska skola, och Grundtvig är den, som, hvad nordiska mytologien beträffar, gifvit nyckeln till gudarnes andiga halt. Detta hindrar ej att i viss mån äfven ett naturåskådningselement ingått i mytoloien, såsom t. ex. ljusoch svartalferna symboisera naturens välgörande och fiendtliga makter. Alltid blir dock folkets eget sätt att uppfatta, tänka och känna hufvudinnehållet i hvarje mytologisk bild. Liksom hos barnet fantasien är öfvervägande, hos ynglingen känslan och hos mannen förståndet, så eger folket i sin helhet motsvarande lifsoch utvecklingsperioder. Den mytiska perioden innefattar folkets barndom, då dess fantasi i äldiga, ännu glödande former gjuter hela lifsinnehållet. I mytologien äro alltså omedelbart sammansmälta de särskilda utvecklingssidor, hela det program, som folket framdeles eger att genomföra. Sålunda innehåller mytologien folkets religion, dess tro; dess tänkande uppfattning, d. v. 8. dess vetenskar. och filosofi, dess historia, i) minnet af dess förflutna märkliga öden, och slutligen dess poesi, dess konst. fter att hafva omnämnt Eddorna, den poetiska och den prosaiska, såsom den nordiska mytologiens urkunder, ingick tal. närmare på be