Aftonbladet – 27 mars 1865, sida 3

t, skaffenheten af densamma, dess egendomlig Je enskaper, jjemförd närmast med den grekiska vad först beträffar formen, så bildar den nor I diska myten,, i motsats till den grekisk romerska en obruten eenhet. Då de grekiska myterna likn I sinsemellan osammanhängande perlor, uppträdd: på en skör ttråd, är den nordiska myten en gylln ked, i hvilken hvarje länk griper in i en följan de. Också har den nordiska mytologien blifvi framställd såsom ett strängt drama, en tragedi Balders död, oskuldens och godhetens fall, är sat T såsom medelpunkten, motsvarande tredje akten skapelsen är den första och undergången der sis Betraktad i sina inre egenskaper, utmär ker sig den nordiska mytologien för allvar och humor, djupsinne och renhet. 1 den grekiske mytologien herrskar det sinnligt estetiska, i der nordiska det etiska. Såsom bevis på allvaret hos våra nordiska gudagestalter framhöll tal. guda I ynglingen Tyr, som utan betänkande gaf ett of fer af sin hand och sin arm, då det gällde at försäkra Valhalls bestånd mot Ragnaröks makter. Den tvekan, som de öfriga gudarne visade vid detta tillfälle — det var vid Fenrisulfvens fängslande — framstår deremot såsom den hu. moristiska födelsen af diplomatien — här i Nor. den, förstås. Den nordiska mytologiens djupsinne ådagalägges af att den är den enda hed. niska gudalära, som slagit en brygga mellan det närvarande och det tillkommande. mellan jord och andeverld, och hvilken strängt genomfört den sedliga vedergällningsrättens ide. I Valhal vaknar hjelten på nytt till ett kraftigt lif och i Helhem straffas nidingen. I grekernus Orkus och Elysium funnos blott väsenlösa skuggor. För att inse den nordiska mytens stora renhet framför dem grekisk-romerska, behöfde man blott jemföra Frceja och Venus med hvarandra. Den sednare är cen gudagrisett; den förra den kyska representaniten af själens innerliga och trogna ömhet. Härpå öfwergick tal. till föreläsningens andra afdelning, eller myternas betydelse. Denna ansåg han bestå: i befruktning och lifvande af kulturlifvet i allmänhet; i renande cch stärkande af nationaliteten; i pånyttfödande af konsten och slutligen i återknytande af fostbrödralaget mellan de skandinaviska folken. Talaren framhöll med liflighet och styrka nationalitetens betydelse såsom ett element i den menskliga utvecklingen, emot deras åsigt, som t. ex. anse att det vore bäst och nyttigast om alla menniskor kunde begagna blott ett gemensamt språ Mångfaldens sköna rikedom och individuclla iintensitet äro i nationelt, såsom i andra fall, nödvändiga för att menniskoslägtet skall kunna så ftullt och mångsidigt, som det är möjligt på jordden, finna uttryck åt det oändliga i hennes brösst. Den nordiskt nationella kulturen har för öfrrigt haft stor otur. Medeltidens munk: väsende siökte såsom djefvulsfunder utpiåna hvarje spårr af vår urkultur, hvars minnesmärken dock lyckliigtvis bevarades på Island, ehuru skrinlagda der mnder många århundraden. När sedan medeltidem skapat kämpaoch folkvisan, i hvilka hedniska och kristna elementer sammansmält, kom reformationen och sökte bortsopa dem, såsom farliga lemningar af katolicism och papisteri. Så kom den tyska smaken i poesien, uti Danmark, ock — kan man tillägga — den franska, i Sverge. Man kan vara patriotisk och dock ej nationel. I poesien och konsten öfverhufvudtaget, som är det idealas individuella form, måste också nationaliteten, som sjelf är en form, erhålla sitt bestämdaste uttryck, för att härifrån, såsom fullt medveten och känd, återverka på alla öfriga lifvets områden. Oehlenschlegers betydelse såsom nordens, i stor mening, både subjektivt ock objektivt förste nationea skald, beror just på nämnda omständigheter. I politiskt afseende ega slutligen de nordiska myterna, såsom sagdt, betydelsen att utgöra ett omedelbarrt samband mellan de skandinaviska folken. IDen gemensamma vaggan pekar på en gemensamn lefnadsbana; samma forntid betingar samma frramtid. Då man delar det högsta, ädlaste och . skönaste i andens, delar man också SN ösden i verklighetens och handlingens verld. Talarem slöt med en liten polemik mot den norsk-norrska historiska skolan och med att anbefaila ett allmännare studium af isländska språket. Pp EE