Aftonbladet – 27 mars 1865, sida 3

EKONOMISKT. Bränvins-lagstiftningen. Af den här ofvan intagna handelstraktaten med Frankrike finna vi bekräftad vår redan i December yttrade förmodan, att införselstullen å franskt drufbränvin blifvit bestämd, icke, såsom Dagl. Alleh. missledande påstod, till likhet med här stadgade tillverkningsafgift för bränvin och sprit, utan till en viss s. k. surtaxe, 15 öre kannan om 50 proc. alkoholhalt, utöfver nämnde tillverkningsafgift, äfvensom att denna bestämmelse är inskränkt till franskt drufbränvin (vanligen konjak) vid direkt sjöväga införsel. Om ock detta bör fullkomligt lugna de inhemska bränvinstillverkarne emot den förespeglade faran af konkurrens — ty den transka verkliga drufspriten är i sig sjelf så ojemförligt dyrbarare än vårt svenska bränvin, att någon täflan dem emellan under ingen händelse vore tänkbar — kunna deremot vännerna af en konseqvent och praktisk tullagstiftning svårligen förlika sig med den från hela vårt system afvikande differentialtull, som genom omftörmälda traktats bestämmelse blifvit i vår tulltaxa inympad. Man kan dock icke undgå att erkänna nödvändigheten för det närvarande af en sådan differentialbestämmelse, då Frankrike, å ena sidan, säkerligen icke afstått från anspråket på betydlig tullnedsättning för en af dess hufvudsakliga exportartiklar, och svenska regeringen, å andra sidan, lika litet kunnat medgifva en så betydlig allmän tullnedsättning för bränvin och sprit, så länge vår inhemska bränvinstillverkning finnes underkastad de mest onaturliga inskränkningar i sin näringsverksamhet. Det är allmänt bekant, huru, vid öfvergången från den både i sedligt och statsekonomiskt hänseende olycksbringande husbehofsbränningen till en tungt beskattad fabrikshandtering, dessa inskränkningar ansågos och måhända äfven utgjorde oundvikligt vilkor för reformens genomförande. Den gamla af vana och fördom värderade husbehofsbränningen räknade många försvarare bland landets jordbrukare, hvilka ke ville eftergifva en urgammal rätt och frihet. Å andra sidan funnos nykterhetsifrare, aktningsvärda äfven i sina öfverdrifter, men opraktiska och ensidiga i sättet att genomföra sina åsigter; och ur konflikten mellan dessa skarpt motsatta partier framgick den bränvinslagstiftning, som med nägra få modifikationer ännu är gällande och som i sjelfva verket, såsom nästan alltid är fallet med halfva åtgärder, icke tillfredsställer någon förnuftig mening och alls icke uppfyller hvarken nykterhetsvännens eller näringsidkarens billiga anspråk. Att den gamla s. k. husbehofsbränningen hvarken kan eller får under någon form återinföras lärer väl temligen enhälligt erkännas af den upplysta och för befolkningens sanna bästa nitälskande meningen inom landet. Icke mindre enhälligt erkännes väl ock, att bränvinsbränningen icke kan helt och hållet förbjudas. Då icke heller de på sin tid så illa beryktade kronobrännerierna kunna ifrågasättas och än mindre monopoler beviljas, gifves ingen annan utväg att ordna denna angelägenhet, än att fullfölja och konseqvent fullfölja idn af bränvinsbränningens upplåtande såsom en strängt kontrollerad och beskattad fabriksnäring. Genom tillverkningsoch försäljningsrättens beskattande, så högt man kan tilltro sig, utan fara afalltför stor retelse till lagbrott, och isynnerhet genom försäljningens ställande under kommunernas egen och sorgfälliga tillsyn kan mycket uträttas för nykterhetens befrämjande, ehuru bästa och säkraste medlet dertill ligger i folkets stigande upplysning och förbättrade lefnadsvilkor. Men vill man och måste man göra bränvinstillverkningen till en verklig fabriksnäring, kan väl ingenting vara orimligare och ur statsekonomisk synpunkt sämre, : att, såsom nu, inskränka tidens för näringens utöfning och beloppet af tillverkning vid hvarje särskild fabrik. Genom dylika inskränkningar framkallar man oundvikligen ett långt större antal fabriker, är. som eljest