Aftonbladet – 27 mars 1865, sida 3

Den matint, som i går middag gafs i De la Croixs salong till förmån för en afliden framstående skriftställares dotter, hedrade den varmhjertade arrangören såväl med afseende på det vackra syftemålet som genom den konstnjutning, hvilken densamma beredde den talrika publik som bivistade matinen. Utom en duett af Meyerbeer, förträffligt sjungen af fru Michaeli och mll Lublin, fick man der höra en ståtlig qvartett ur Righinis befriade Jerusalem, äfvensom sånger, utförda af hrr Arnoldson, Dahlgren och C. Behrens, samt en aria ur Spohrs Faust, sjungen at fru Michaeli. Det hela inkddes med följande poem, hvars vackra och rörande ord, med djupt uttryck och känsla föredragna af hr C. Behrens på den bekanta folkvise-melodien, gjorde en i sanning gripande verkan: Statsfångens maka. (Romans af H. B—n) Och mins du hvad du lofvade och mins du hvad du sade Allt när som du var uppå ditt adertonde år? Och mins du. när din hand i min du första gången lade? Vi stodo då begge i vår lefnads sköna vår. Du lofvade, du aldrig skulle svika; Och aldrig än du svek ditt ord; din trohet än består. Men nu så är min lycka flydd, och stormarne mig jaga; Min stjerna sig gömmer nu uti en dunkel sky. Min himmel hänger full af moln; dock skulle jag ej klaga, Blott ej enda vännen vill ifrån mitt hjerta fly! Du lofvade, du aldrig skulle svika... Dock nej!... Farväl! Ej blekna får i fängsel-luft din hy.? Han talte så och suckade och tryckte till sitt hjerta, I afskedets bitterhet sin lefnads engel då; Och bruten var i denna stund all mannens kraft, af smärta, Men då sprang en stråle skön i hennes ögon blå. Jag lofvade, jag aldrig skulle svika, Och dit du går, mitt hjertas vän, dit går väl jag också. Och ingen dödlig makt förmår mig från din sida skilja, I lust och i nöd en gång jag dig ju kärlek svor. Hvad är väl qvinnan utan tro? — Hon är en vissnad lilja, Och bryts af den oros storm, som i dess hjerta bor. Jag lofvade, jag aldrig skulle svika, Och dig jag följde, om du än kring jorden biltog for.?