Aftonbladet – 23 mars 1865, sida 3

VO UMHIVUR HUVlSth ULCDIULVIL. UCh Verlas historien predikar på hvarje blad, att or de med oskäliga förmåner försedda kund förmå sig at frivilligt och i tid lyssna til rättvisans och billighetens fordringar, s undveke de att med våld tvingas dertill Men vanligen envisas de att först splittr hvar enda en af sina bräckliga plitar mo de stora sanningarnes diamantsköld, och när så våldet slutligen kommer, då känne fasan och förvåningen öfver dess skändlig het inga gränser, men ingen vill tänka pi det föregående seklerlånga våldet, som för anledt det. Det är med de privilegierade och revolutioner på samma sätt som mec barn och spökhistorier: de bäfva för dem. men kunna icke låta bli att framkalla dem De varnande rösterna, de som bönfalla, at man måtte besinna sig i tid, bemötas som vilda revolutionärer, eller lindrigast såsom förryckta visionärer. Varningarne besvaras med den förnärmade rättens? ädla harm eller med öfverlägsenhetens förnäma axel ryckning. Så gick det Alexis de Tocqueville. när han den 27 Januari 1848 i franska kam. maren förutsade revolutionens apnalkande. och så går det nästan alltid. Blindheter består i maklighetens och grötmyndighetens tro, att eftergifterna framkalla revolution. De framkalla benne aldrig, men de hejda också ingenting när de komma för sent, d. v. s. när de framtvungits med fysiskt våld. Då är revolutionens vilda naturkraft redan lössläppt. Detta tro de blinde vara skedt, så snart reformer begäras på laglig väg. Motståndet mot reformer i tid och de dermed sammanhängande tvungna eftergifterna, när det är för sent, äro just hvad som rycker hvälfningarne ur de bildades och vid någonting fästades händer och kastar dem i massornas. Victor Hugo benämner de senare les barbares de la civilisation? och de förre, de förstockade, les civiliss de la barbarie, och se här huru han karakteriserar de båda kategorierna: ?Dessa ruggiga menniskor, som i det revolutionära chaos skapelsedagar, trasiga, ?vrälande, vilda, med lyftade klubbor och ?pikar störtade sig öfver det gamla kullka?stade Paris, hvad ville de? De ville ett ?slut på förtrycket, tyranniet, bödelsyxan, ?de ville arbete för mannen, undervisning för barnet, samhällsvård för qvinnan, fri?het, jemnlikhet, broderlighet, bröd åt alla, tanken åt alla, öch denna heliga, oskatt?bara sak — framåtskridande. Drifna till ?det yttersta, utom sig, fordrade de detta med vilda åthäfvor, halfnakna, med klub?ban i näfven och rytandet på läppen. De ?voro vildar, ja väl; men civilisationens vildar. 7De proklamerade rätten med raseri; de ?ville, skulle det ock ske genom fruktan och bäfvan, drifva menskligheten in i paPradiset. De sågo ut som barbarer och de voro räddare. De fordrade ljus, fastän de buro nattens mask.? ?Jemte dessa män, vilda och förfärande, jag medger det, men vilda och förfärliga till det goda, finnas andra män, leende, guldsmidda, dekorerade, med hvita plymer, gula handskar, silkesstrumpor och lakerade skor, män som, med armbågen lutad mot ett sammetsklädt bord framför en präktig marmorkamin, med honungslen röst förfäkta det gamla, medeltiden, rätten med Guds nåde, fanatismen, okunnigheten, slafveriet, dödsstraffet, kriget — som ?elegiskt och höfviskt lofsjunga sabeln, bålet och schavotten. För min del, om jag blefve tvungen att välja mellan les barbares de la civilisation och les civilisås de la barbarie — jag föredroge barbarerna.? Af les civilises de la barbarie? ha vi vis;erligen äfven hos oss sett representanter, och de äro allt annat än älskvärda: hufvud if masur, samvete af kautschu; en pedanism, som aldrig ler ochaldrig gråter, alIrig älskar och aldrig hatar; ett segt fasträngande vid abstrakta tomheter, ett stelt örgudande af formalism och torra tankepel, som de gerna vilja potentiera upp till ;n catonisk dygd, — ee der ungefär porrätiet. Menniskorätt, politisk frihet och vationel sjelfständighet, handelsoch näingsfrihet, god lagstiftning och lindriga katter, all: detta kan väl af dem tålas, men lott så vida det låter förena sig med ett ullt tillgodonjutande af konungslighetens rätigheter; detta är det egentligen stora och rigtiga, och som de förstnämnda välsignelerna sällan rätt förlikas med dessa rättigeter, sådana de på det hållet uppfattas, så eetraktas de förra gemenligen snarare såsom tt ondt än som ett godt. För min del älskar jag visst icke omstörtingar, och jag önskar: till Gud, att vårt fäernesland aldrig må komma att behöfva nlita ?civilisationens barbarer? såsom sina räddare? ; men att en sådan katastrof förr ller sednare måste inträffa i länder, der barbariets civiliserade? ända till det ytterta sätta ett stelt motstånd mot samhällets ria utveckling och fria rörelser, detta synes nig så gifvet som en naturlag. Å andra idan vill jag icke fördölja, att jag, med Il min djupt rotade tillgifvenhet för de moarkiska institutionerna, ej ett ögonblick kulle tveka att uppmana till derac kastande fverbord, mit Mann und Mause, om det ällde att välja mellan dem och fädernesandets räddning. Det är den stora franska evolutionen, som alstrat detta politiska käteri. Uti en förfärlig belägenhet, som står tan like i något annat folks historia, förAdd, uthungrad, hotad af den fruktansväraste koalition, som någonsin existerat, utan enningar, bröd, kläder och vapen, lät den anska republiken hänföra sig till öfverilingar, förvillelser, ja brott; och det omätga fördömelserop, som höjdes emot henne, enljudar ännu. Men må det också ej glömas, att de män, som då hoppades emot II rimlighet, som förklarade fäderneslandet fara? och togo dess öden om hand, rädade det från konungarnes hämnd och från 1 såsom oundviklig ansedd sönderstyckning. etta ser ut som ett underverk, men hela nderverket låg deri, att ett helt folk fick na sin odelade kraft åt ettstort mål, utan t denna kraft förlamades af några konsierationer för halfförädiska sympatier der fvan. Och, ?les civiliss till trots, så för