Aftonbladet – 23 mars 1865, sida 2

och arbetsför hustru, som hade stugan städad och fejad och som hade god mat i ordning åt honom och som först och sist ställde med far. Men som han just hade allt detta lefvande och vackert för sig, så kom det en mörk skugga och lade sig öfver alltsammans och liksom tecknade till honom, att den enes uppstiganvde dock alltid går i jemnbredd med en nästas fall. — Och detta var något, som med ens förbittrade, icke allenast den lugna förnöjelsen, utan sjelfva jlacksamhetsrörelsen. Hvarföre skulle han ej ha rätt att få tala och nedlägga den tunga hemlighet, som var ;ä hemsk att ensam bära på? — Nej, han vågade det icke. Han hade aldrig varit säker och var ju blott en menniska och kunde ej våga att taga på sitt samvete, att ans lekamliga sinnen varit ofelbara vitten. — Och dessutom: att lägga en börda ill vid hennes fötter, som han kanske helst vf allt folk på jorden ville skona och som äkert inte skulle kunna stå emot ett sådant lag till? — Sjelf åtminstone ville han ej tala, lå han ej var rätt säker. Men om någon annan ville åtaga sig hans värf? Någon, som ned lätt och varsam hand kunde göra det? Canske skulle Gud sjelf göra det innan det blef för sent. Det är ju så sällan han ej örr eller sednare låter sitt ljus belysa såäl det onda, som det goda. Och han — den stackars missdådaren ! Kunle en väl också ha hjerta, att med en såjan half vetskap för alltid störta honom i örderfvet? Han var ju icke en like att räkna ned ; och han hade säkert ändå alltid sametsbördan med sig, hvars tyngd ingen annan ägt: ty det nästan syntes på honom, som ille han digna ibland. Och han var ju dertill tt betrakta nästan så som en minderåring,