Aftonbladet – 23 mars 1865, sida 2

STOCKHOLM den 23 Mars, Om man får sluta af en debatt, som i dessa dagar egt rum i engelska underhuset rörande Storbritanniens sjöförsvar, synes en reaktion vara på väg att inträda mot pansarfartygen. Man tyckes ha kommit till insigt derom, att problemet att istadkomma snabbhet och sjöduglighet samt på samma gång osårbarhet ännu ingalunda olifvit löst och möjligen icke kan lösas. Flera röster höja sig derför, hvilka, förslarande snabbheten och sjödugligheten vara ör en sjögående flotta alldeles oeftergifliga egenskaper, påyrka, att man för deras ernående får låta fara sträfvandet att uppnå psärbarhet. Times tröstar emellertid enselsmännen med, att om dess flotta är fullkomlig, eå finnes ingen annan som eger någon bättre. Tidningen erkänner visserigen, att England icke är i stånd att blockea hamnarne i Amerika, der man gjort oerhörda ansträngningar, för att åstadkomma en kraftig defensiv flotta. Engelsmännen kunna likväl, menar Times, skicka en lotta till sjös, hvilket är mer än som kan sägas om amerikanarne. Man tager nemigen för gifvet, att monitorerna icke kunna passera Atlanten. . Anmärkningsvärdt är emellertid, att Times i slutet af sina beraktelser i ämnet egnar ganska mycken ippmärksamhet åt en talares yttrade åsigt, att om fartygen konstruerades helt enkelt till kanonlavetter, för att föra en enda kanon, skulle de erbjuda så liten skott-tafla för fiendens kulor, att problemet rörande ett ändamålsenligt försvar vore i det närmaste löst. CMåhända, tillägger Times, skall den lilla, snabba, flytande kanonavetten, lagom stor för sin enda kanon och dess servis, verkligen blifva framtidens tridsfartyg.? Det anmärkes dock att den innu icke någonstädes är det. Emellertid ramgår af hela den ifrågavarande debaten och de deraf föranledda betraktelserna, utt förtroendet till de kolossala pansarskepen, af hvilka man nyligen gjort så mycket väsen, synes betydligt försvagadt. Deremot gifva de nyaste underrättelserna rån Amerika vid handen, att monito:erna uer gjort god tjenst. Innan Wilmington unde tagas, nödgades nermliger unionisterna vemäktiga sig det vid inseglingen till denna tad belägna, starkt befästade Fort Anderson. Det var amiral Porters flotta, som ystade detta fästes batterier, och det heter berättelserna derom, att de konfedererales kulor icke gjorde någon verkan på movitorerna, ehuru de lågo på en tredjedels ngelsk mils afstånd från fästet, som dermot å sin sida blef illa tilltygadt.