Aftonbladet – 22 mars 1865, sida 3

af en reduttkedja, och innantill af några stora byggnader, förvandlade till respektabla försvarsverk, var platsen väl icke reguliert befästad, men den innehöll en dubbel eller tredubbel garnison mot vår lilla belägringsarmå; den var dertill försedd med åtminstone tio gänger så stor materiel som våra transportmedel och landets kommunikationer tilläto oss medföra. Icke blott i kanonernas antal utan ock i afseende å deras kaliber var fienden öfverlägsen. Mot våra största kalibrar uppställce han två eller tre gånger så stora, och vi kunde dertill icke profitera af det refflade artilleriets förnämsta fördelar öfver det slätborrade. Vi hade nemligen icke, såsom preussarne vid Dyppel, tilltälle att slå oss ned på afstånd, att anfalla fienden på långt håll, och för störa hans försvarsverk för att sedan intaga dem utan att ha haft något att frukta. Af politiska skäl mäste vi handla så skyndsamt som möjligt, och af militäriska grunder måste vi i möjligaste måtto påsrynda vår marsch, ty vi hade obetydligt med lifsmedel och proviant, så litet till cch med att vi mot slutet ledo brist derpå. Under sådana omständigheter måste man omedelbart anfalla platsen och öppna sig väg genom en vidsträckt labyrint af byggnader, hvilka äro uppförda med behörigt afseende på de i detta land talrika jordbäfningarne, och derför öfverailt hafva stenmurar af en ganska respektabel tjocklek. Truppernas tapperhet skulle dervid måhända icke gjort tilllyllest, om de ej varit understödda ar ett dussin små 12-pundiga belägringskanoner, hvilka slutade med att ötverändakasta alla hinder, trots det mod och den ståndaktighet mexikanarne ådagalade. Såsom ofta är händelsen med föga disciplinerade och illa anförda trupper, visade de bakom sina murar prof på vida högre egenskaper än man dittills tilltrott dem efter deras uppträdande på öppna fältet. Det är förstu gången vi emot fienden begagnat reffladt belägringsartilltri. — Trots stridens långvarighet och envishet, bestodo kanonerna den med -heder och lemnade den i Ika godt skick som första dagen, utan någon slags olycka, utan att ha svikit någon af de förhoppningar man fästat vid dem. Utom dessa pjeser, som sannolikt icke skulle vara nog för ett aufall mot en stor europeick plats, ha vi konstruerat så kallade 24 och 50 pundingar, hvilka under förlidet och vill och med detta år, utgjort föremål för långvariga och detaljerade undersökningar af en kommission af generalspersoner. För att så mycket som möjligt uppfylla vilkoren för ett verkligt krig, lemnade man dem ett af de fästen som försvara redden vid ön Aix (på Frankrikes vestra kust), fort Liedot, ett verk efter Vaubanska systemet, med reguliera belästningsarbeten och uppfördt af huggen sten. Vi känna icke kommissionens rapporter, hvilka omtatta en serie af olika synpunkter, men vi tro oss icke begå något misstag, då vi säga att de utfallit i alla hänseenden gynnsamt. Hufvud saken deraf är att man med dessa kanoner på hvilket afstård som helst, 1 a 2000 metres till exempel, lika väl som på 200, skjuter bresch på en fästningsmur, som man icke ser. Man skall ha försökt det med rullständig framgång och förnyat försöket flera gånger på fort Liedot. Träffsäkerhe!en är så stor, att kulan, gående öfver vallens krön, slår ned innanför den på bröstvärnet och gör bresch i murverket. Det skulle blifva nära nog en revolution i belägringskriset, ty man vet ait förut måste den belägrande, för att kunna skjuta bresch, först tysta fästets eld och derefter sträcka sina arbeten ända till grafven, som betäckte den anfallna frontens bröstvärn. Men för att komma derhän, hur mycken tid måste man ej använda, hur många löpgrafvar mäste ej gräfvas och batterier uppställas! Nödvändigheten af allt detta skall väl icke de nya kanonerna upphafva, ty man mäste illtid betäcka sina approcher; men alltsammans skall bli ofantligt mycket enklare och medtaga långt mindre tid. Och hufvudsasen, hvartill man oupphörligt måste återsomma, är att man med hvar och en af lessa kanoner skjutit mer än tusen skott utan att de visat något spår till trötthet; och deras tyngd är så obetydlig, att de med ett anspann af sex hästar beqvämt rna följa med en armås artilleripark i jält. Landtarmåen är således väl försedd, och utan alt låta förblinda oss af den egenkärek man stundom förebrår oss, kuuna vi tro på makten af dessa vapen under alla krisets förhållanden, äfvensom på deras jemngodhet eiler till och med ölverlägsenhet i jemförelse med alla andra. Tyvärr är det icke samma förhållande med flottan, och vi måste erkänna att våra ansträngningar ör att förse den med kanoner, som vore i tånd att bekämpa pansarfartyg, icke lemvat stort bättre resultater än annorstädes. Vi började emellertid på ettisätt som tycktes perättiga till den föreställning att vi stodo vära problemets lösning. Genom att uppreifla ;ch omgifva med ringar vår gamla gjutna 30-pundiga kanon gjorde vi deraf ett vapen, kom på pansarbetäckning åstadkom åtmintone lika stor verkan, som cngelsmännens ;8-pundingar, men som öfverträfftade dem i räftsäkerhet och skottvidd, och tillät att på 5000 måtres afstånd strida med fördel mot iullt som icke bar pansarklädnad, mot allt vad befästningar heter i verlden. Förmelelst en kammarladdningskonstruktion, som segrande bestått alla möjliga prof, gjorde vi af denna kanon ett förträffligt, lätthanderligt vapen, som sköt med ojemiörliz hatighet, ett skott hvar tjuguejette sekund, wmder fortsatt skjutning, på samma gång :en fordrade en servis af 8 man i stället ör 14, hvilket är ett af dess vigtigaste föeträden. Med ett ord, den var och är ännu let bästa vapen, som finnes i något fartygs vatterier: den har bevisat det på ett lyande sätt i Japan. För att kämpa mot vansaren, började vi med att konstruera en umera mycket bekant kanon, Marie-Jeanne, ippborrad till 30-punding, af gjutet stål, vägande knappa 600 kilogrammer, försedd ned en kammarladdning, uthärdande under kjutning af 300 skott, krutladdningar af 12 ilogrammer och slungande stålkulor, hvilka vå 1000 metres afstånd inträngde till ett linn af 17 mantimåtroce ngnpnAM tt 19 nant: