Aftonbladet – 18 mars 1865, sida 3

Rättegängsoch Polissaker. Göteborg den 16 Mars. Anna Britta Pehrson. Ransakningen med denna beryktade qvinna törevar i dag änyo hos rådhusrätten, då den mördades fader, hemmansegaren Andreas Börjesson, äfvensom hustrurna Fredrika Carlsson och Augusta Charlotta Norsten skulle tillstädltesvara för att i saken höras, men Börjesson lät :sig icke afhöra, hvaremot Carlsson och Norsten hade infunnit sig. Rummen och trappgången utanför sessions:salen voro till yttersta trängsel uppfyllda med åskådare, som ville se och höra den beryktade mörderskan. Vid målets upprop rusade denna sammanpackade menniskomassa med sådan våldsamhet in uti domsalen, att flera personer blefvo illa klämde och uppgåtvo jemmerrop, hvarefter några åskådare alldeles icke generade sig, utan stego upp på bänkarne och i fönstren, hvarigenom en ruta sprang sönder. Ransakningen stiördes åtskilliga gånger genom sorl och högljudt prat, hvilket utvisade föga begrepp om sättet :att skicka sig inför en domstol, hvadan rättens ordförande måste allvarligen uppmana till stilllhet och tystnad samt hotade slutligen med att liåta föra ut dem, hvilka icke hörsammade tillisägelsen. Sedan protokollet öfver sednaste ransakningen blitvit uppläst, hvarvid den anklagade icke hade någonting att anmärka, hördes Eredrika Carlsson, af hvilken Pehrson haft till låns dynan, som varit stoppad med de af blod genomdränkta lapparne, men Carlsson, hvilken förut vittnat i målet, hade ej någonting af ringaste vigt att tillägga. Anna Britta Pehrson, som vid sitt inträde i domsalen tycktes vara lugn, greps dock, när berättelsen om mordet upplästes, af synbar ångest och smärta, hvarjemte äsynen af de talrika älnörarne tycktes plågsamt inverka på henne. Augusta Charlotta Norsten meddelade, att hion försält till Pehrson den säng, som Pehrson iinnehade, när mordet skedde, men att hvarkem å botten eller å inre sidorna af sängen funnos mågra blodfläckar, när Norsten lemnade densamma till Pehrson. Ordföranden framställde derefter en beskrifning öfver det ställe på vinden, der Pehrson uppgifvit sig ha begått mordet, hvaraf inhemtades, att platsen, der Lotta och Pehrson skulle ha suttit på en bjelke, var så trång, att tvenne personer icke kunde sitta der, utan helt obeqvämrt, äfvensom att någon stock, på hvilken rakknifven, efter Pehrsons uppgift, hade legat, icke fanns vid detta ställe, men att der var en afsats i muren, dock så högt upp att man i sittande stäillning icke derifrån kunde nedtaga någon knif, utan måhända med fingerspetsarne, hviarom man öfvertygat sig genom att låta en pterson anställa ett sådant försök. Derjemte anmärktes, att vid noggrannaste undersökning ic:ke funnits några blodfläckar hvarken å den hvitlimmade muren eller brandkupan, icke heller å bjelken eller golfvet derinvid . hvilka sednare ställen ovilkorligen måste ha blifvit nedblodade, då Pehrson, sittande bredvid Lotta på bjelken, med rakknifven skurit henne i halsen. Enär dessa liksom flera andra under ransakningen vunna upplysningar gåfvo vid handen, att mordet icke tillgått såsom Pehrson berättat, uppmanades hon ännu en gång att sanningsen