Aftonbladet – 17 mars 1865, sida 3

alla fragor, som angingo truppernas helsa välbefinuande och materiella styrelse, före slogo militärcheferna att hjelpa dem mec ordnandet af kommissariatet och hospitalsbetjeningen; med ett ord, de begärde at blifva armens sjelfvalda inspektörer, oc detta utan att förlora sin egenskap af :rit agenter, endast ansvariga ivför amerikan ska folket. ?Det fanns i sanning mycket att göra? fortfar förf:n och ger en kort men kraftig skildring af det oförberedda och desorgani serade tillstånd, hvari hela denna gren a krigsförvaltningen vid krigets utbrott befanr sig, samt de förödelser som hären i föijc deraf led. ?Knappast enrollerade, blefvc regementena decimerade af sjukdomar; et af dem förlorade 20 på 100 utaf sin nume rär, innan det fått sigte på separatisternc och 35 på 100 innan det ens skjutit ett ende skott. Förvirringen var på sin höjd, då a Newyorks damer sända läkare, samt de som sällat sig till deputationen, uppträdde oct föreslogo regeringen att hjelpa henne i dess svåra uppdrag.? Presidenten Lincoln såg i början i dessa högsinnade mäns anbud ingenting ännat ån ett fålängligt bevis på en filantropi, uppeldad af presternas predikningar; hav trodde att det föreslagna verket saknade all praktisk användbarhet samt ej kunde hafva annat resultat än att införa ett nytt element af oordning i en redan tillräckligt invecklad ställning. Den amerikanska republikens styresman vågade i förstone — lika litet som troligen någon annan regeringschef — anförtro sig åt folkets patriotism. Icke destomindre måste han gifva efter för opinionens — denna Nordamerikas envåldsherre — påtryckniovg, i det han den 13 Juni 1861 offentligen bemyndigade Förenta Staternas frivilliga sundhetskommission att börja sin verksamhet. 1 sjeliva den offentliga förordningen antyddes dock, i halft ironiska ordalag, den möjliga bändelsen att föreningen, inseende sm vanmakt, skulle af sig sjelf upplösas; och den enda förmån, som beviljades den, var upplåtandet af ett rum till dess förfogande i en af de många offentliga byggnaderna i Washington. Militärmyndigheterna gäålvo äfventedes föga godvilligt sitt samtycke, och dolde ej för medlemmarne af kommissionen att de, iarmens eget intresse, önskade de civila inspektö rernas inblandning det fullständigaste tiasco. Den misstänksamhet och ogenhet, som visades dem ä befälets och större delen al de vid armån anställda läkarnes sida, afskräckte icke reformatorerna. De grepo nast verket an, utan att låta athålla sig tf någon illviljans smädelse, och om de än änge förföljdes af de maktegandes hätskhet, förstodo de åtminstone snart att vinna manskapets förtroende genom uppriktighe en af sin patriotism och sina oegennyttiga ansträngningar. Småningom blef dock kommissionen fullkomligt oumbärlig för armån, så mycket mer som dess agenter samvetssrannt afhöllo sig från alltintrång i militärmyndigheternas rättigheter, samt alltifrån vörjan inskränkte sig till att anställa unlersökningar och att gifva råd?. De läsareinspektörer, hvilka skickades till alla armeafdelningar, erhöllo uttrycklig befallning att på intet vis kränka disciplinen, itån tvärtom anse denna såsom det första sanitära vilkoret under lifvet i fält; dessikes anbefalldes de att strängt rätta sig efter militäretiketlens talrika formaliteter. Så berättar vår franske firfattare, utan vifvel på grund af sina ofvan anförda kälor. Vi hafva dock hört saken något anorlunda framställas af en landsman, hvilsen år 1862 besökte Amerika och i Boston rjorde bekantskap med de förnämsta af de jamer, hvilka der stodo i spetsen för röelsen, samt hade tillfälle att personligen akttaga den af dem ledda verksamheten rid ordnandet och försändandet af effekerna m. m. Vi tro, att det kan vara af ntresse att meddela hans framställning af öreningens första ursprung, utan att docx le-med vilja jäfva den franske förf:ns påtåenden, då det är ganska sannolikt, att nan gått tillväga på olika sätt och haft ner eller mindre medhåll af styrelsen i de plika staterna. Enligt de uppgifter vår andsman erhållit, hade, vid krigets plötsiga utbrott, styrelsen naturligtvis anordnat len nödvändigaste beklädnaden för de nyippsatta regementerna samt anslagit de bevöfliga summorna för manskapets aflöning. Men inseende att, i ett sädant ögonblick, nyndigheterna icke skulle få tid eller melel öfriga att ingripa i detaljerna och förse rigarne med hvad som fordras till skydd not klimatets inflytande för deras helsorård, och den grad af trefnad och välbeinnande, som låter. förena sig med krigsjenst, vädjade styrelsen (så hade åtmintone skett i Boston) till den enskildes delagande och främst till qvinnornas inom de vildade och förmögna kretsarne, direkt uppnanande dem att åtaga sig dessa omsorger tör ina stridande landsmän. Uppmaningen emotogs med den gladaste beredvillighet, föreninar bildade sig, cirkulärer utfärdades varor änktes, penningar anslogos i mängd. För wvarje dag hopades en så växande massa af ör ändamålet köpta och insamlade effekter förstugorna och gårdarne till krigsstyrelens lokaler, att embetsmännen, vid utgåndet från expeditionsrummen, knappast unde bana sig väg. De insamlade tillrångarnes storlek hade öfverstigit allas förräntan, och styrelsen måste ånyo utfärda n uppmaning till damerna att äfven åtaga ig magasinering, utdelning och försändning f sina varor. Knappast hade man erhållit lenna anmodan, förr än en af stadens borare upplät ett helt stort hus (innehållande 1 rum) till de välgörande damernas dispoition; en af de förnämsta fruarne inom den ögsta sällskapskretsen i Boston — mrs O., n rik enka -— föreslog ett antal af sina ärmaste umgängesvänner (allt damer) att ned henne turvis förestå och ombesörja å väl mottagandet af nya insamlingar om. utdelandet och afsändandet till uppifna orter af de erhållna effekterna. Inm kort var förslaget verkstäldt, och vid itt besök uti föreningens lokal fann vår andsman mrs O. och hennes vänner if