Aftonbladet – 15 mars 1865, sida 2

jag också tänkt, att vi på rent var måa komma till tals om den saken. Riksdagsman satte sig med dessa ord. Margreta lutade sig öfver syarbetet, blek och darrhändt. Carl-Johan sade: Jag har sagt far hvad jag för min del tänker, och till Margreta har jag sagt att jag alldeles inte vill lägga mig i det; och dermed är bäst att jag ger er fred! hvarpå denne lättrörde sakförare gick sin väg. Så snart de begge voro ensammna, gick Margreta upp och ställde med litet smått och godt och bjöd för öfrigt till att visa sg så lugn, som hon kunde. Du vet, att du har haft en egenmäktig vilja en gång förr, du? sade fadern och såg bort åt ett annat håll. Ja, det må vi aldrig tala om! sade hon bedjande och stannade midt i det, som hon hade tagit sig för händer, Käre far! på dem som äro omkring en, kan kastas ord, som en har råd till; men för dem, som gått med friden, må det ju vara frid. SRätt så!S svarade han. Du såg visst eldrig heller annat, än att jag gaf Herlog allt det förtroende, som han kunde förtjena. COch det vill far säga är mindre skäl för nu? JaX, sade han frimodigt, och såg henne rätt fram i ansigtet. ?Du kan väl just inte undra på det, Margreta? Hon svarade blott, att hon icke kunde finna något annat skäl än Fribergs härkomst och slägt, skäl, som hon visst icke undrade att fadren stödde sitt ogillande på, men som väl dock voro ringa, efter som han ej förskyllade dem sjeif. Jag har väl kanske inte glömt hvem han ärX, sade han, ?men jag har heller inte kommit ihåg det ibland så mycket mer af vigt, som jag har besinnat.t