Aftonbladet – 14 mars 1865, sida 3

is ven brottens antal fortfarande befinner sig :s li nedgående, hvarom fångvårdsstyrelsens 3, sednaste berättelse bär vittne ). 3. Storverket Göra Kanal utfördes utan en rI skillings utländsk skuld, erinrar D.-A:s för2 fattare. Detta exempel talar dock ej till rr I förmån för hans satser. Intet företag har n ! kostat landet mera än Göta Kanal, ty det var derigenom realisationen dels fördröjdes, IIdels måste utföras till en kurs, som försäma lrade rikets myntvärde på ett ytterst förderfligt sätt. Också var hela rikets industriella n I verksamhet derefter så förlamad, att år förtl gingo innan någon trafik, värd att omtalas, J uppstod på den nya, dyrbara kanalen. Om J insändaren begripit hvad mynuörsämring e I betyder, skulle han insett att landet hellre ilkunnat betala hurn hög ränta till utlandet som helst med mindre förlust än som nu tiskedde, då hvarje offentlig kassa och hvarje enskild, som egde ett kapital förskrifvet i rikets mynt, fann sin förmögenhet förminskad steg för steg till hälften och derefter till fjerdedelen af hvad den bort vara. Insändaren ordar härefter särskilt om dessa omnämnda trenne anledningar till rikets nuvarande ?ruin?, deribland i första rummet hypoteksföreningarne. Här upprepas , den gamla lexan at de kapitaler, som ge-—— OV I blifvit använda dels till svindlande egenlån med sådan, och det är just amorteringen, som förledt oss här i Sverge att rusa in på systemet att låna från utlandet, utan Jatt besinna det ränteoch amorteringsliqviIderna dit måste ske i klingande mynt, då vi ej på vår handel (export och import) Ihalfva något öfverskott, utan tvärtom?. Att det skulle varit bättre att hafva uppsägbara lån till t. ex. 6 proc. räntaän ouppsögbara till samma räntetot, med skilnad alt 34 proc. dera: utgör en skuldafbetalning, lärer väl vara en åsigt, som är insändarens finansiella uppfattning allena förbebållen. Att hypoteksföreningarne ej kunnat erhålla vexlar till sina ränteliqvider, utan måst uttega detta underbara riksbankens silfver?, hafva vi ännu ej hört omtalas. Det är i öfrigt alltför väl bekant, att svenska exportens värde, efter hypoteksföreningarnes uppkomst, stigit utöfver räntorna på dessa föreningars lån. Så uppgick det beräknade värdet af rikets export år 1844 till cirka 32 mill. rdr, 1854 till 76 mill. och 1863 till 93 mill., hvilken tillväxt synes böra rikligen betacka de 5 å 6 mill, som utgå i räntor och amortering på våra hypotekslån. Och till denna exportens tillväxt är det just jordbruket, som bidragit, då t. ex. under 1563 exporten af omalen spanmål öfversteg importen af samma artikel med nära 9 mill. kubikfot. Insändaren talar vidare om den svenska nationens goda förstånd, ehuru man är allmänligen kortsynt i fråga om finanser?. I sednare fallet visar sig insändaren vara en god svensk efter hans egen uppfattning, om också ej i det förra. De finansråd som gifvas äro derpå tydliga bevis, såsom då han yttrar 7att det icke är med hypotekslån en eftertänksam landthushållare gör nyodlingar, som öka spanmålsproduktionen, utan det är med småsummor, egna eller lånade som nyodlingar göras?. — Icke mindre förståndigt är följande försleg: 7Om man i stället för att genom hypoteksföreningar upptaga lan i utlandet, som sannerligen blifvit alltför dyra, hade hållit sig vid de lån man emot inteckningar redan hade upptagit inom landet, och t. ex. insatt i sparbankerna lika summa årligen som man betalt i amortering tillutländningen, så hade galldeles samma resultat vunnits indsk skuldsumma som tynger, ja förtynger både rikets och den enskildes affärsförhällanden.? Annu bättre än insändarens förslag hade väl varit om man genast löst in sina inteckningar och haft sin jord ograverad och ytterligare för hvarje år satt in 1 sparbanken! Hade nu tillika alla andra skuldsatta personer gjort detsamma, så hade vi väl fått skicka ut våra kapitaler till utlandet och dragit in räntorna för dem. — Oföri ständiga nation, som ej handlat på detta sätt! Jernvägslånen hafva väl blifvit använda till ett storverk af nytta?, men de hafva ökat räntorna till utlandet, och när nu ej exporten betäcker importen, ?så är ju klart att hela bankens metalliska valuta måste segla bort till främmande land?. — Att denna valuta icke kan segla bort så lättvindigt, derest den ej blir röfvad eller stulen, är något som insändaren ej begriper. Vid frågan om tull-lagstiftningen utvecklar insändaren lika utmärkta insigter. Bland annat har han uppdagat den ekilnad mellan stapelstäderna och landsbygden, att de förra representera importen, de sednare exporten?, — Vi antaga likväl att exporten går genom stapelstäderna lika mycket som importen, och att städernas köpmän göra båda dessa aflärer lika villigt. Om de importerade blott för eget behof men ej för landsbygdens, så blefve importen ej stor. Att dessa köpmän helt enkelt förmedla utbytet mellan olika länder, är en mycket enkel sak, som likväl tyckes öfvergå insändarens horisont. Man kan då ej heller begära att han skall begripa, det hvarje hinder på detta utbyte drabbar säljaren lika mycket som köparen. Om en landtbrukare för en tunna säd får blott en aln kläde, under det han kunde erhålla två alnar, derest utbytet vore fritt, så lärer det väl blifva andtmannen, men ej köpmannen, som gör förlusten. Insändaren slutar med en kalkyl rörande importen och exporten af landtmannaprodukter under 1863, hvaraf resultatet blir att värdet af importen på 20 titlar al egentliga landtmannaprodukter med 9,905,200 rdr öfversteg värdet af exporterade sådana? KA hn NN dag nom dessa föreningar kommit landet till del, . I domsköp, dels till ändamål att förvandla . stående lån utan amortering till hypoteks-; utan att riket hade blifvit belastadt med . nr -— AN KM) om MA AA mA APA ADPAPR OA fi d 4