Aftonbladet – 14 mars 1865, sida 3

Sale, N::o 1U. send Sverges finansiolla ställning. Göteborgs Handelstidning för den 6 dennes innehåller följande artikel, som vianse oss böra meddela våra läsare: Under rubriken Finanserna och krigsbefälet? förekommer i Dagl. Alleh. en längre insänd uppsats, som går ut på att motverka det ändamål, hvartör svenska armens ombud nu blifvit samlade i hufvudstaden, nemligen att ordna armåns pensionering på ett mera tillfredsställande sätt, hvilket ej lärer kunna ske med mindre densamma öfvertages af staten, då likväl armens pensionskassa borde antingen till kapital eller till afkastning till statsverket ingå. Det är mot denna afsigt att öfverlemna den till 4 millioner rdr rmt uppgående kassan till statsverket som D. A:s författare uppträder. Hvad angår hans åsigter i sjelfva hufvudfrågan, anmärka vi endast alt om armån föredrager att behålla sin kassa för att med densamma bestrida sin pensionering, så är staten helt visst, ur ekonomisk synpunkt, derned mest belåten; men att der emot staten näppeligen lärer kunna ingå uppå att onreglera pensioneringen på det sätt, som biure uppfyller pensionstagarnes behof, med mindre kassans afkastning ingår men i beräkuving. Men det var ej om den saken vi nu ville orda. Artikelförfattaren inleder sin framställning med en skildring af Sverges finsiella tillstånd på ett sätt, som ej bör lemnas obealktadt, enär det är mer än troligt att åtskilligt af hvad han här uppdukat, kommer att utplockas af Gem, som söka nedsätta landdlets kredit i utlandet. Denna förut goda k:redit har icke blifvit störd genom ett end:a sakförhållande från vår sida: det finnes ielke en hypoteksförening, som ej på det samvetsgrannaste fullgjort sina ränteliqvider, och hvad statens räntor angår erbjuder riksgöldskontoret ärligen en och annan million i öfverskott. Men då en hop menniskor hemma äflats att utropa vår ställning säsom ruinerad, så är det klart att utlandet skall deraf taga intryck, särdeles som våra papper äro hufvudsakligen placerade i Tyskland, hvarest finnas tidningar, hvilka, af förbittring öfver vårt uppträdande i danska frågan, begärligt uppsnappa hvarje småsak, som kan tjena dem till anledning att nedsätta vårt land och skada vår kredit. Det är härwnder en stor lycka att vår finansiella ställlning är så god som den i verkligheten iär, emedan i annat fall sådana framstääöllningar med deras följder skulle göra 09ss oberäknelig skada. Lyckligtvis kunna vi nu, i värsta föll undvara den främmandde krediten, om också ej utan ganska stora olägenheter. Vore detta ej förhållandet skulle dessa okunnige skrikare göra mycket ondt; de skulle kunna af den ruin deras inbillning uppmålar göra en verklighet. D. A:s författare hör till den kategori vi. omnämnt, men om hans rop äro högljudda, ; så är hans okunnighet likväl ännu större, att ej tala om det oerhörda lättsinnet att; offentliggöra dylika utgjutelser, hvaraf Dagl. , n l Alleh:s redaktion delar äran med sin insändare. Hvarföre vill staten hafva armåns pensionskassa? frågar ins:n. Jo, för att upphjelpa sina dåliga finanser. Se der detun-j derverk, som de 4 millionerna skola göra l; åt ett statsverk, hvars riksbank allena gif-; ver närmare 2 millioner rdr i årlig behållning 4 och hvars riksgäldskontor har millioner i, öfverskott. Diet är denna statsbrist, som tå armåns pensiomskassa skall afhjelpa! i Nej, det är (ej statsverkets, det är landets ställning som jär ruinerad. — Skall då pensionskassan utcdelas åt befolkningen? Der blefve dä 1 rddr pr man, och med detta! räddar man sigg ej från ruin. Nej, det är sstaten, som behöfver pengarne. Så förblandmr denne författare, likasom flera andra, som göra honom okunnighetens ära stridig, oupphörligt statsverkets och landets ställning. När man vill visa, att det förra fikar att slå under sig en kassa af 4 millioner, använder man säsom argument landets betryckta ställning. Låtom oss nu se hvad den välvise förf:n har att i detia hänseende anföra. Den utländska skuldsättningen har tilltagit i sådana dimensioner att man må kunna häpna över djertheten att låta ett sådant laisser aller? få inträng på ett gebiet, hvilket har ett så positivt inflytande på rikets sjelfständiga lugn och inre ekonomiska utveckling som finanserna. Tacka vilja vi de gamla goda tiderna, då ly svenska finanserna stodo bättre än i någon annan europeisk stat och då svepska nationen utförde ett kostsamt storverk, Göta Kanal, utan att derföre belasta riket med en enda skillings utländsk skuld?. — Nu åter är det annorlunda: De banor, på hvilka man under de sista 17 ären med iltågs hastighet ledt vårt gamla kära fädernesland in på branten af ett finansielt bråddjup, äro och kallas: Hypoteksföreningar, byggda på utländska lån, Jjernvägar, byggda med dito; tull-lagstiftningen (för att ej nämna blang kokrediten). Rörande de gamla goda? tidernas verk-c liga beskaffenuet kan insändaren finna åtskilliga värderika upplysningar i riksdagsförhandlingarne under ett fyratiotal af är, lå alltintill 1850, som utgjorde vändpunkten, till ett bättre. Rikets nöd? var detståenf de temat på alla riksdagar, och ännu vid slutet af 1810-talet uppträdde högtstående embetsmän på riddarhuset med berättelser om huru ett enda års missväxt var nog att bringa befolkningen å hans ort (Westergötland) att förgås af svält och nöd. Medelålders män hafra varit med? när, under sådana år, hupgande skaror uppfyllde våra , landsvägar, ungdfär såsom det sednast gått: till i de nordlig: delarne af det utaf missväxt hemsökta Finland. Från dylika hemsökelser hafva v nu varit befriade och böra tacka Gud derfr. De som mest klega öfver de onda tidena berätta sjelfva, att arbetarnes löner siga och lifemedlens priserc falla, hvilka båda faktorer tillsammans just c utgöra det påtagligaste bevis på ett stigande välstånd hos den stora massan af befolkFS NIA — Mm HI va 0