Aftonbladet – 14 mars 1865, sida 3

Tr, ov J TMS VA Vana all Vlaltda BIR I kyrkans angelägenheter, hvilka angingo erkebiskopen allena, men att de för öfrigt tyckte att aftonsång och orgelspel voro sysselsättningar, som bättre stämde öfverens med en nunnas kall än att öppet göra gemensam sak med tronens och kyrkans fiender. Intet tvifvel återstod Enrichetta från detta ögonblick. Det var alldeles bestämdt polisen och erkebiskopen, hvilka samfäldt beslutit hennes inspärrande. För föfrigtX, säger hon, voro polisens misstankar ej alldeles ogrundade. Dessa anledningar till nedslagenhet ökades med ännu flera; man anmodade henne att åter anlägga skapuläret, och denna småsak, som synes oss obetydlig, förbittrade henne på det högsta. Hennes redan vacklande förstånd kunde ej uthärda denna sista stöt. En stilett, dold i lönnrummet af en kappsäck, hade undgått prestens efterforskningar; hon beslöt begagna den för att berötva sig lifvet, men förut bad hon och skref ett sista bref till sin mor. SAlskade mor, sade hon i slutet, Sdetta lif, som ni gifvit mig, är för mig numera blott ett straff. Hvad är en tillvaro utan frihet! — Var då den första att förlåta mig och försvara mitt minne när jag ej mer är till! Hon stötte dolken i sitt bröst, men stöten, som riktades 2f en ännu svag och osäker hand, halkade mot ett fiskben i hennes klädning och rispade endast huden. Klingans kyla ingaf henne fasa, och sjelfbevarelsedriften, som måhända, säger hon, är vår skyddsengels röst, vaknade åter. Nya plågor väntade henne; man ville ge henne en biktfar, och oaktadt hennes protester måste hon uthärda dagliga besök af denne, sedermera gaf man henne likväl tillstånd att utbyta honom mot en vördnadsvärd man, som hon hört mycket berömmas och hvilken mottog denna kallelse med vilkor, att hon ej skulle söka göra honom till medlare mellan sig och Riario. Hon lät honom förstå, att hon vore långt från att vilja utsätta honom för en dylik förödmjukelse, och denne redlige gubbe fick således skänka henne den tröst och det medlidande, som hon i sitt öfvergifna tillstånd så nödvändigt behöfde. Man begagnade äfven nu tillfället att fråntaga henne en ränta om sextio dukater, hennes sista tillgång. Också såg hon sis, oaktadt sin familjs understöd, tvungen ait sjelf betjena sig och nöja sig med svart bröd och nägra pulster, men äta kött blott om söndagarne. Hennes inneslutning var under hela denna tid fullständig, och med undantag af läkaren såg hon blott några prestoch nunne-ansigten. På de timmar jag ej arbetade?, säger hon, ?och dessa voro begripligtvis ganska många, under mer än tre år af fullkomlig inspärrning — gåfvo mig insekterna, de enda lefvande deltagarne i min enslighet, tillfällen till angenäm förströelse. Huru många timmar tillbragte jag ej med att lyssna till det entoniga ljudet af syrsan, som dolt sig i någon af takets sprickor! Hur ofta lånade jag ej ett uppmärksamt öra åt knäppningarne af en timmerman, hvars fänpole jag, trots mina ansträngningar, ej lycades upptäcka, men som jag i djupet af mitt hjerta afundades hans tålamod och glada filosofi! Sommar och höst gömde jag samvetsgrannt åt myrorna en del af mitt bröd. Lockade af min gästvänlighet, kommo de i skaror in i min cell, togo den i besittning, öppnade sig der efter behag inoch utgångar, gingo utefter murarne i länga rader, samlades rundt kring mig och stredo om den brödsmula jag kastade åt dem. Ibland sysselsatte jag mig liksom Silvio Pellico med att iakttaga den arma flugans motstånd, när hon fallit i spindelns klor, och jag erinrade mig dervid Anacharsis tänkespråk: En furstes rättvisa liknar spindelns väf: de små bli qvarsittande deri och tagna, de stora sönderslita den och fly undan.4 Hvad som om vintern isynnerhet hjelpte mig att tillbringa de långa sömnlösa nätterna var att öfva mitt minne; i let jag i hufvudet multiplicerade bestämda al, stärkte jag det så, att jag på detta sätt ill sluts kunde uträkna produkten ar två faktorer om fem siffror hvardera.? Fru Caraceciolo fortfor att meddela sin dotter underrättelser från sig på det sätt vi omtalat; en dag tillskref hon henne en bilett af följande innehåll: ?Försök utverka ett samtal med apostolike nuntien; han är en redlig man. Bed onom komma i bref, som jag skall låta illställa honom.4 Samtalet begärdes och beviljades; knappt ade nuntien mottagit brefvet, förrän han ,egaf sig till Mondragone. Underrättelsen om en så högtstående unktionärs besök?, säger författarinnan, satte hela stället i rörelse. Förestånderkan, som ansåg hedern deraf tillkomma ig, störtade till samtalsrummet. Men hur örundrad och häpen blef hon ej, då hom ick veta, att det var efter hennes fånge len heliga stolens representant frågade! )viss om hon borde läta mig gå ned i samalsrummet eller strängt lyda gifna befallingar, stod den stackars qvinnan der likom förstenad, utan att veti hvad hon skulle vara. Men jag, som väntade detta besök, ade knappt hört ett ovanligt springande af ch an i korridoren, förrän jag lemnade min ell, skyndsamt steg utför trapporna, inrädde i talrummet och sade i hög ton till örestånderskan : Era göromål tillåta er ej att stanna här; emna 0ss ensamma, jag ber.? Förvirrad tog hon afsked af nuntien, kalinde honom signor dottore, och var knappt tkommen, innan hon utbrast: Har hon ånyo blifvit tokig? Nuntien var en vacker karl i blomman f sin ålder. Berättelsen om min Odysså irvånade honom på det högsta. Men som ans makt ej sträckte sig till detta ställe, om befanns ligga utom hans jurisdiktion, ttryckte han lör mig med uppriktig höfliget sin ledsnad öfver att ej kunna afhjelpa ina bekymmer så, som han önskat. Iaan han gick, försäkrade han mig likväl, t han skulle använda alla medel för att verka, om: ej min omedelbara befrielse, minstone en lindring i min belägenhet. TT rractåndarokan duxsda al dt aa