Aftonbladet – 14 mars 1865, sida 3

Doe neapolitanska klostren.) (Efter Misteri del chiostro napoletano. Memorie d Enrichetta Caracciolo de principi di Forino, ex-monaca Benedettina. Firenze 1864.) Följande dag kom Sabini tillbaka; och ehuru Enrichettas starka konstitution hjelpte henne att öfvervinna ett lidande, för hvilkel hvarje annan skulle dukat under, såg han likväl klart, att hennes krafter snabbt sjönko. På elfte dagens morgon var hennes svaghet ytterlig. Hon förmådde icke röra armarne, och hvarje försök att lyfta hufvudet från örngåttet tramkallade en svimnin ör att rädda mig?, säger hon, uppfana BSabini ett medel, som vittnade om hans godhjertenhet.? Inrättningens guvernör var en Caracciolo, prins af Cellamare, och Sabini var hans läkare. Mer än en gång hade han talat om mig med prinsen. Han inkom således en morgon med leende min och gnuggande händerna: Mod, min fröken! Goda nyheter!? Jag gjorde en ansträngning för att vända mig åt honom. 7I går afton?, sade han, har primsen med värme lagt sig ut för er hos mynidigheterna, och man har samtyckt till ert friaifvande, när ni kommer på bättringssväen.? Mitt hjerta började slå så hårdt, att jag fruktade för att förlora medvetandet. Jag blir således satt i frihet!? sade jag, i det jag ansträngde mig för att åter kunna andas och räcka honom min hand. Ja, helt visst?, svarade han; Pmen ni måste dessförinnan återvinna era krafter; jag skulle ej vilja, att ni lemnade detta ställe med ett utseende, som skrämmer folk. Fort, skaffa hit buljong !? En stund derefter kom en lajsyster med sådan, och doktorn sjelf försökte med faderlig ömhet ge mig den matskedstals; men jag kunde omöjligt förtära den. ?Låt henne hvila?, sade Sabini; ?henmes svaghet är ännu för stor. Jag skall skrifva ett stillande medel åt henne, som ni skall ge henne in hvar halftimme.? Jag föll i denna snara: doktorns ord hade lifvat mig mer än buljongen och läkemedlet. Följande dag var jag bättre; febersynerna, följder af mitt själstillstånd, hade ännu ej upphört; men hvad förmår icke hoppet, detta det yppersta af alla botemedel! Inom fyra dagar började tillfrisknandet; på den sjette nöjde sig Sabini med att fråga efter mitt belinnande i samtalsrummet, utan att stiga upp. Vid veckans slut började jag så småningom att äta; men Sabini äterkom icke. Jag beklagade mig ) Se Å. B. n:r 35, 38, 39, 42, 46, 50, 52,53, 55 och 58.