Aftonbladet – 13 mars 1865, sida 2

böra leda uppmärksamheten på det statsekonomiska mötets i Göteborg resolutioner. Bland dessa var införandet af enhet i mynt, mål och vigt ett hufvudämne. Danskt och norskt mynt gälla nu lika, och skilna len är äfven obetydlig mellan dem och det svenska. Men det är mycket dyrt att omsmälta det befintliga myntef, som dock är nödvändigt, då olika myntenheter icke väl kunna trifsas tillsammans. Icke heller kunde-man undvika att någon kursskillnad äfven med gemensamt mynt inträdde mellan de på längre afständ liggande penningmarknaderna på grund af transportkostnader o. d. Deremot fann talaren intet hinder för att införa äfven gemensamt mål och vigt, och då häricke vore fråga om någon brådska, utan man kunde låta de gamla redskapen tills vidare begagnas jemte de nya och först införa dessa i alla offentliga räkenskaper, isynnerhet vid tulluppbörden, så skulle det gamla efterhand, om ock långsamt, al sig sjelf lemna rum för det nya. Vidare hace Göteborgsmötet uttalat sig för gemensam infödingsrätt i alla tre rikena i fråga om all borgerlig näringsdrift och rätt att besitta fast egendom. I förstnämnda hänseende påpekades att för närvarande i alla tre rikena gälla olika lagar om huru stor del af ett skeppsmanskap skall bestå alinfödingar och huru stor del kan vara förhyrd från främmande länder, hvaremot skeppare och styrman enligt alla tre rikenas lagar skola vara af samma nationalitet som flaggan. Ordföranden yttrade sin förundran öfver svenska regeringens afslag på den danskas inbjudning till ömsesidigt frigifvande af rätligheten att drifva borgerligt yrke för hvartdera landets invånare. Det å Sverges sida anförda skäl, att Sverge icke kunde gifva danskarnce en rättighet som ej tillika var medgifven norrmännen, var ju lätt alt undanrödja genom att gifva båda folken samma rätt. Hax hade alldeles icke kunnat inse hvad svenska styrelsen kunde ha emot antagandet af Danmarks tillbud, och afslaget var eå mycket märkligare, som förslaget kom från en regering, hvilken i allmänhet icke anses vara särdeles välvilligt stämd mot en skandinavisk politik. Det kunde dock svårligen vara ovilja mot ett ömsesidigt närmande, som ledt Sverges regering vid detta tillfälle, och något ann?t måste således ligga derunder, som talaren ej kunde förklara. Sävidt man i Danmark skulle följa Sverges exempel i afseende på utlänningars rätt att besitta fast egendom, påminte han, att intet skäl funnes att uteslota svenskar och norrmän, då ju dessa äro af samma folkstam, tala sam .-a språk och hafva samma stora gemensamma behof, så att de alldeles icke i fråga om fosterlandskärlek och trohet mot landet kunna ställas vid sidan af andra inflytande utlänningar. Af samma skäl borde det hinder bortfalla, som nu ligger i den svenska lagstiftningen för mnorrmäns och danskars fria gendomsköp i Sverge. Vidare hade Göteborgsmötet tillrådt att hvar och en som aflagt ett visst kunskapsprof i det ena riket, borde ega lika rätt med infödde att utöfva sin kunskap, såvidt nemligen denna gaf rätt till en viss borgerlig näringsväg i de andra rikena, såsom läkarekonsten. Tal. fann mycket tala derför. Väl hade det blifvit sagdt, att den vetenskapliga underbyggnaden icke är lika ialla tre rikena. Men nu kunde denna invändning svårligen gälla längre i Norge, sedan valirihet blifvit till så stor utsträckning inörd vid de akademiska examina, hvaraf följden var att utöfvarne af samma yrke ofta hemta sin allmänbildning ur samma källa. Och med all skilnad mellan samhällsförhällandena i de tre rikena finnes dock så sto: likhet i den allmänna själsodlingen och åskådningssättet hos hvartdera brödrafolket, alt ett i någotdera riket aflagdt offentligt prof måste förutsältas gifva tillräcklig borgen i nämnda hänseende, då frågan icke gäller tillträde tll embeten. Slutligen hade Göteborgsmötet äfven ut(alat sig för lättnad for nordbor att vinna full medborgerlig infödingsrätt, således äfven med afseende å embeten, så att den tid som är stadgad för utlänningar för ernående af denna rätt, ömsesidigt skulle afkortas för norska, danska och svenska medborgare. Ordf. föreslog nu sällskapet att först afhandla dessa frågor, emedan det vore sjelfekrifvet att diskussionen derom skulle upptaga flera sammankomster. Prof. Aschehoug talade derefter närmare om näringsfriheten, i hvilket afseende han tillrådde en viss varsamhet, af aktning för det löfte lagen vilvit skråen. Öfverrättsassessor Thomle, departementsfullmäktigen Tvethe och bankchefen Frölick deltogo i diskussionen om detta ämne. Lektor Daa antydde att han längre fram ämnade upptaga frågan om kunskapsprofven. —— rkommisDen i Kristiania nedsatta ms