Aftonbladet – 13 mars 1865, sida 2

— I Skandinaviska sällskapets i Kristiania möte i tisdags afton upptogs åter till diskussion näringslagstiftningen i de tre nordiska rikena, hvilken vid Januarimötet inleddes genom prof. Aschehougs föredrag. Prof. Broch uttalade sig närmare om vigten att återuppiifva de nordiska folkens ursprungliga enhet, som ännu existerar i det gemensamma språket, så att denna enhet åter kunde uppenbara sig och visa sig verksam i hela det borgerliga samfundslifvet och särdeles genom en gemensam anda i lagstiftningens hufvudinnehåll. Med afseende å näringsförhållandena påminte han, att den norska lagstift ningen om handel och handtverk på sin tid stått framom den danska och svenska. Nu hade dock först den danska och nyligen äfven den svenska lemnat den norska långt efter sig, och det var nödvändigt att tillse, att man ej komme alltför långt efteri detta afseende. Alla hade småningom blifvit i principen ense om oafvisligheten af den läran, att hvarje samfundsmedlem eger sjelfskrifven rätt att med egna och sitthusfolks händer förtjena sitt bröd på hvarje lagligen tillåtet sätt. Men frågan gällde nu frigifvandet af rättigheten att drifva handtverk med tillhjelp af andra än eget husfolk. I detta afseende fästade Broch uppmärksamheten på den omständighet, att inskränkning i näringsfriheten verkade skadligt ej mindre för handtverkaren sjelf än för hans medborgare, i det den ofta hindrade honom att gifva Bitt arbete den fulländning, som kunde ernås, om gränsen mellan handtverkare icke var så skarpt uppdragen i lagen, liksom det är olyckbgt, om handtverkaren icke har full handelsrätt samt köpmannen handtverksrätt. Han hänvisade äfven till de försök, som i Kristiania af närmaste vederbörande blifvit gjorda att upphäfva skråtvånget. Likaledes yttrade sig professorn för fullkomligt frigifvande af handelsrätten, utan någon slags inskränknin : i fråga om vissa fridlysta områden utanför städernas gränser, i dethan påpekade de raskt uppblomstrande nordamerikanska verldsstäderna, hvilka icke kände till några lagbundna gränser för näringsdriften. Staten har ingen rätt till förmynderskap öfver sina myndiga medborgare med afseende å deras arbete. Derföre hade det varit honom kärt att se, att inrikesministeren förbereder en väsentlig — utvidgning af handelsrätten. Emellertid var det naturligt, att man icke kunde bryta alltför våldsamt med forntiden, och han fann derför att man borde följa Danmarks exempel genom att utsätta en viss lagbestämd tid, då den fullständiga friheten skulle inträda i full kraft. Med atseende å handeln mellan de förenade rikena påpekade han nödvändigheten af fullkomlig enhet i lagstiftningen rörande konkurs och vexelrätt. En sådan kunde väl ej heller vara svårare att genomföra i de tre länderna, än det varit i Tyskland, der gemensam handelsoch vexelrätt redan är besluten i alla de många staterna, icke enom något förbundsbeslut, utan på vanig lagstiftningsväg i hvarje särskild stat. I Tyskland äro dock både olikheten i folkens väsende och tänkesätt samt motsatserna i deras förmodade behofver långt djupare än mellan de tre nordiska folken, hvarför här måste vara allt skäl att förmoda, det storthinget och riksdagen skola vara villiga att antaga lika lydande lagar i dessa ämnen, om sådana blefve dem förelagda, så mycket heldre som den nya konkurslagen var utarbetad med särskildt afseende på den i Sverge gällande, och Norges vexelrätt är nästan lika med den danska. Vidare talade han om önskvärdheten af en mellanrikslag rörande ömsesidigt verkställande af domar och utslag i de andra rikena, i likhet med den lag rörande detta ämne, som är gällande mellan Danmark och Sverge. Tal. fann klandervärdt att storthinget år 1857, utan närmare öivervägande, förkastat ett detsamma förelagdt förelag till svensk och norsk mellanrikslag i nämnda riktning; Storthinget hade knappast lagt märke till, att Norge, på grund af gränsens större närhet vid hafvet, nödvändigt måste blifva den verksammaste deltagaren i handeln med Sverge, och derför alltid skulle ha större nytta af möjligheten att göra norska domar gällande i Sverge, än tvärtom. Såsom ett skäl till det icke desto mindre inträffade afslaget tänkte sig tal. den omständighet, att Sverge saknar ett lagligen auktoriseradt advokatstånd, hvarigenom det under nuvarande förhållanden är svårt för norrmän att iakttaga sin rätt inför svenska domstolar. Professor Broch trodde sig såsom en vägledning vid de förestående öfverläggningarne NRA EEE SSE SANS NE ESPEN SETS DEER BR TIN