Aftonbladet – 10 mars 1865, sida 3

j Iryktbar för den förskräckelse, hans besök orsakade, som för sin fabelaktiga glupskhet. var en konungen fullkomligt tillgifven fa. vorit och en drabant åt Del Caretto. De fanns ingen neapolitanare som ej föredragi att hos sig se elden eller nögot annat här. Ijande plågoris utbrista, framför att finns Morbilli. Han kom att för Enrichetta förTIkunna hennes häktande och befallningen at! följa honom till Ritiro di Mondragone. Törs jag f åga, säger hon, från hvilken myndighet denna dom utgått? ?Det angår er icke.? ?Det angår mig mer än ni sjelf, svarar hon stolt; ?men jag följer er.? Och ett ögonblick sednare steg hon upp i ett åkdon, åtföljd af sina slägtingar, men qvarlemnande Maria-Giuseppa, ett rof för verklig förtviflan. Sjelfva Morbilli kände medlidande med den stackars flickan och ställde några tröstande ord till henne. Kort derpå anlände de till Mondragone. Denna asyl, som grundlades af Eleonora Aldobrandini, var ursprungligen bestämd att mottaga sådana neapolitanska fruntimmer, hvilka blifvit enkor och voro utan tillgångar samt ville egna sig åt ett stilla och indraget lif; sedermera intog man också pensionärer. Vid min ankomst, berättar författarinnan, fann jag i första våningen två prester jemte inrättningens förestånderska. Den ene af dem var denne Bancos vålnad, som biträdt Morbilli vid mitt häktande; den andre var ställets andlige föreståndare, samme man, som efter år 1548 i sin egenskap af kunglig censor tog en så våldsam del i reaktionen. Dekorerad med Frans 1:s orden för sin oinskränkta tillgifvenhet för bourbonska ätten och sin af alla kända obskurantism, ville han ej kallas annorlunda än il Cavaliere. De helsningsord han ställde till kommissarien och deras samtal läto mig förstå att de voro gamla vänner, förenade genom samma intressen. Sedan jag blifvit ensam med denne sbirr och hans båda fångvaktare, lät man mig stiga upp i husets tredje våning och införde mig der i ett stort och mörkt rum, som alldeles hade utseende af en tortyrkammare. Ett svagt ljus fann blott vägen genom två trånga fönsteröppningar. Murarne voro nakna och smutsiga, taket uppbars af tvärbjelkar och golfvet bestod af spräckta stenhällar; två rankiga stolar utgjorde hela möblemanget. Föreständerskan och kunglige censorn utgingo, för att med låg röst samtala, och jag blef allena med den andre presten. Skulle man kunna tro på galanteri hos en vampyr? Seende mig öfvergifven, utan försvar, beröfvad hvarje slags tröst, tänkte denne prest. som ej var gammal, draga nytta af dessa omständigheter, i det h:n lät mig förstå den fördel, jag kunde ha af hans beskydd. Han antog således en passionerad ställning, som än mer lät hans frånstötande anletsdrag framträda, utsträckte mot mig sina köttlösa händer och sade: Om ni skulle behöfva något, så tala utan omständigheter vid förestånderskan, med hvilken ni säkert redan har sympatiserat, liksom jag hoppas, att ni också skall komm öfverens med er tillgifne tjenare.? : Och han ledsagade dessa sista ord med en djup bugning och ett smålöje, som blottade hane förfärliga tandrad. ?Afskyvärda odjur!? utbrast jag, i det jag med en åtbörd visade honom på dörren. Gå din väg och säg honom, som skickat dig, att jag med himlens hjelp hop: pas snart se honom, liksom dig och alla dem som likna er, för alltid förderfvade!? Utan att visa någon förvirring tog han sin hatt och gick ut genom dörren, som jag slog igen i hans rygg. Återkommen i min kammare föll jag på knä och höjde med knäppta händer mitt hjerta till Gud, som jag bad komma mig till hjelp. Herren stöter ej ifrån sig, utan hör ett förkrossadt och ödmjukt hjerta. VI. Sedan mer än ett år fri från ensamhetens för helsan skadliga inflytande, kände Enrichetta blott så mycket grymmare dess verkningar. Hennes första tanke varatt eftersinna, hvilka upphofsmännen till hennes häktande kunde vara, och hon slöt till, att det föranledts af den borgerliga och kyrkliga makten i förening. Tanken på att förtalet kunde dra fördel af hennes qvarhållande på ett ställe af tvifvelaktigt anseende, utan att hon till sitt förfogande egde något medel att vederlägga de falska rykten, som presterskapet om henne skulle utsprida, bidrog ej litet att öka det bittra i hennes betraktelser. Hon hade varit der en timme, då förestånderskan inträdde i kammaren, åtföljd af två lajsystrar, som inburo en säng, ett litet bord och en lampa. Enrichetta begärde skrifdon. Förestånderskan underrättade henne att skrifning och läsning voro henne förbjudna, men att det likväl skulle tillåtas henne att brefvexla med sina slägtingar, ifall hon gåfve henne kännedom om sina bref och svaren på dem. Ffa bafallusnananas damn mmntinan:it mand hönan