Aftonbladet – 10 mars 1865, sida 3

ling; han visste ej rätt hvad — men ingening skönjdes eller förnams. Slutligen steg nan närmare det kullfallna trädet, spejande leromkring, och nu stannade han i ett ögonBlick, som om han varit fastnitad vid maren. Der, i skyggdet af trädet, föll solen snedt red på en för tillfället anbragt bädd, och lerpå låg ett litet sofvande tatar-barn. — Det hade synbart gråtit sig till söms. På len mörka kinden syntes ännu friska spår af tårar. Då hördes lätta fjät och ögonblicket derefter stod en till bredvid det slumrande barnet. ÅTTONDE KAPITLET. Åter kände tatarn sina knän svigta. Han hade med fasa länge erfarit, att hans senor blifvit så svaga, hans hjerna så brännande, hans begrepp i vissa stunder så famlande. Han erfor det nu mera, än någonsin förut. Hvarifrån kom denna svaghet? Den tillhörde ej hans stam, ej hans blod. Hade väl någon af hans folk förut tvekat att undanrödja något hinder, att lyfta armen till ett aldrig så fruktansvärdt slag, då behof gjordes? Nej, nej! det var endast han, som så vanslägtades, endast han, som kände armen förlamad, då dess senor borde vara som kraftigast, som kände feghet, då han borde ha mod, tvekan, då han borde vara fast som fjellväggen. Förunderliga, förfärliga, förbannade förståndsförvirring !... Men det var för att hans blod var så ungt. En mogen man af hans folk var ännu aldrig feg och mörkrädd för sig sjelf, hade ännu aldrig utan jemnvigt gått fram till sitt förelagda mål, utan att vända sig och skygg se sig tillbaka, bäfvande för hämnden. Tvi, feghet och modstulen märg! Men det kom sig af umgänget med de hvita. Men nu måste det bli ett slut på alltvekan. Framåt måste han gå, utan vankelmod, till sitt förelagda mål, ginge än vägen genom en ny skärs-eld, ginge den än genom ett svafvelhaf. Framåt måste han.