Aftonbladet – 10 mars 1865, sida 3

och för att beröfva er hvarje möjlighet till hemligt förstånd med någon utom huset, ä! det er förbjudet att sätta er vid fönstren, att gå ut på terrassen, att bege er till sam talsrummet. Slutligen, till råga på de stränga åtgärderna...? ?När skall det då ta slut?? afbröt Enrichetta. ?...får ni ej ha någon till er enskilda tjenst.? För all del säg hur kallas denna inrättning ?? ?Mondragones fristad.? Det vore bättre att kalla den ett den heliga inqvisitionens fängelse! Skulle ni kunna säga mig, om jag blir qvarhållen här länge?? Hvem vet? Kanske två, tre, fem, tio år, allt efter myndigheternas vilja; för att lättare vinna tålamod gör ni bäst i att afstå från allt hopp att komma ut.? ?Dölj ej sanningen för mig, jag bönfaller derom; skulle jag kanske vara dömd till inneslutning för lifvet?? as ell er i Guds hand och tänk på er själ!? ?Nog!? utropade Enrichetta och öll sanslös till golfvet. När hon återkom till sig sjelf, befann hon sig allena, liggande på sin säng, och märkte en plötslig förvirring i sina tankar, utan att hon visste tillskrifva den någon orsak. Var anledningen hennes ytterliga smärta? Var det verkan af den stöt hennes hufvud fått mot golistenarne? Hon sökte fåfängt upptäcka den. Visst var att hon kände sitt förstånd gå sig ur händerna, och att midt bland hennes förvirrade hågkomster, hennes rubbade själsförmögenheter, en fix id, en plågsam föreställning förföljde henne: det var bilden af Domenico, som, blifven prest, för henne uppläste hennes dödsdom. Från denna stund och för en tid, som hon ej kan bestämma, var hon utsatt för anfall af sinnesförvirring, och hon ber läsaren ej anse henne ansvarig för de handlingar, hon kunde begå under detta skede af själsrubbning, dem hon sjelf är den första att beklaga. Det beslut hon fattade att dö af hunger var första verkan af detta andliga tillständ. Hon hade det sorgliga modet att framhärda deri under elfva dagar; men låtom henne sjelf berätta sina lidanden. Under fyra dagar hade jag envist vägrat mottaga något slags löda. En lång tvinsot skulle ej kunnat djupare urhålka mina kinder; mitt ansigte hade antagit bronsens färg och hvitögat saffrans. Om jag lade mig ör att söka någon hvila, visade sig genast för mig bilden af Domenico som prest och skickande mig till döden. Utan en gnista hopp, sjuk till kropp och själ, upphörde jag ej att önska antingen en s.ar död eller friheten. På sjette dagen saknade jag krafter att stiga upp, men jag begagnade ej derföre de läkemedel, förestånderskan sökte förmå mig intaga. Dagen derpå tillkallade man läkaren; det var doktor Sabini, en rättskaffens och, som jag sedan fick veta, sitt fosterland varmt tillgifven man. Då han af förestånderskan erfor gången af mina lidanden och min ihärdighet att afslå all föda, sade han: : Så mycket bättre, fastandet är henne nyttigt; men när febern är öfver, skola vi tvinga henne att äta.? Han begärde skrifdon för ttt skrifva ett recept, men jag hejdade honom med en åtbörd. ?Ni förspiller er tid, sade jag till honom, jag är fast besluten att ej ta in något läkemedel. Var välkommen, om menniskokörleken för er hit; men om ni blott kommer för att ekänka mig er konsts biträde, afskedar jag er på ögonblicket.? Jag hade knappt slutat tala, förrän föreståndarens hufvud syntes i dörren. ?BSignor Sabini?, sade han utan att stiga öfver tröskeln, Xkardinalen önskar få veta den sjukas tillstånd.? Vid ljudet af denna röst utbrast jag, konvulsiviskt kastande mig i min säng, med all den styrka, som återstod mig: Bort härifrån, skenhelige prest!4 ?Lugna er, för all del! a e Sabini till mig. Signor Cavaliere?, tillade han, ?den sjuka är angripen af en nervös gallfeber, förenad med en lätt hbjernkongestion. Om hon följer mina föreskrifter, och isynnerhet om hon vill afstå från att bära hand på sitt lif genom fastande, hoppas jag kunna öfvervinna sjukdomen.? Vid dessa ord steg presten öfver tröskeln och in i kammaren, som han mätte med snabba steg. ?Huru?? utbrast han. Huru, hon skulle vilja upphöra att lefva? Skaffa genast från denna cell alla farliga saker !? Prestens uppmärksamhet föll på käppsäckarne, som stodo här, och han skred till deras öppnande samt borttog först några bocker 1 litteratur, vidare knifvar, gaftlar, saxar och annat dylikt. I hopp om någon betydande upptäckt bar han ej aktving för den sjukas sjalett eller eng hennes linne. (F arts ) Om lägerplatsen för Norrbottens fältjägarekär och beväringsmanskap. Till Red. af Aftonbladet!