åt hufvudet och det började susa för hans öron så underligt och vildt. Jag skall gå?, fortsatte Agatha. Jag skall gå till henne, du vet, och fråga henne, om hon sjelf kan ge ett tydligare bevis på din tro — du trovärdige brudgum !? Tror du?, sade han med ett våldsamt tillkämpadt lugn. ?Tror du, att Margreta aktar på en kringstrykande qvinspersons uppgifter om hvem som är far till barnen hennes? Hon utskrattar dig så visst, som jag sjelf tänker hjelpa till.? Tänker du att neka?? frågade hon lugnt. Hvad jag nekar för mig sjelf, nekar jag för andra !? Nekar du också för att du mötte en af ditt nya folk på väg härifrån en soluppgång ett år så dags? Och tänker du neka att hela vårt sällskap låg förlagdt häromkring? Neka må du; de torde minuas det dessbättre.? En verklig misstanke mot Agatha flög i detta ögonblick för allra första gången genom hans hufvud. Låt vara att barnet var hennes — och var det så, så var det äfven hans, det visste han. Men det hade varit en tillställning, en svart beräkning för ett år sedan, för att få en sådan snara om hans fot. — Då hon satt der på svalen om qvällen och låtsade sig okunnig om hans återkomst, då satt hon och väntade på det uppjagade villebrådet, som hon nog visste skulle komma. Hennes milda, ödmjuka, försakande, qvinligt tilldragande skick och uppförande vid det mötet, det hade varit en svart förrädisk snara, att draga honom till sig med. Ja! så, så var det nog. Ty en lögnerska var hon ej i dess vanliga, ytliga betydelse, men hon var det i så djup betydelse, som någonsin en hexa af deras folk varit. Agatha anade ej hvad han nu rufvade på. Hon satte sig i ro ned på marken med handen under hakan och yttrade i den milda ton, hon kunde antaga då hon ville: Strid ej längre! Du har stridt länge nog, min gosse. Nu skall en mildare hand än min föra dig tillbaka till mig. Snartärjag i ditt hjerta, så visst, som du är i min makt !?