Aftonbladet – 9 mars 1865, sida 2

TEATER. Mjölnarfröken, hr Jolins nyaste skådespel, hvars uppförande länge mot-etts, skiljer sig i hufvudaken föga från de föregående af amma land. Det tillhör samma art af sentimenala dr: mer som Mäster Smith, Barnhusbarnen m. fl. Till sjeltva anläggningen liknar det temligen nära sina företrädare. Författaren tager först för sig någon moralisk allmän sats (Verldens dom), någon paradox (Aristokrater äro vi alla) eller annat dylikt, som skulle bevisas, belysas eller vederläggas; efter detta postulat gestaltas sedan dramat och de särskilda figurerna, och det så, att när grundtanken så kräfver, få både plan och karakterer under styckets lopp maka åt sig, ibland rätt betydligt. Teadens och dacerande ingå följaktligen mer eller mindre i alla hr Jolins dramer. Nen å andra sidan kan ej frånkännas dem sannt dramatiskt lif, en rik och skickligt hopspunnen intrig och en mängd lyckligt tecknade karakterer, isynnerhet bland bifigurerna. I Mjölnarfröken synes oss emellertid författaren ha gjort ett steg framåt i viss mening. Ty medan sjelfva grundtonen der förblifvit lik den i hans andra stycken, utvisa enskildheterna, plananläggning, karaktersteckning och dialog, större koncentrering, sans och måtta än i hans närmast förut offent! ggorda produkter. Detta hindrar dock ej, att särskildt planen lemnar rum för betydiga anmärkningar. Den har ännu qvar för mycket episkt element, för mycket romantykge, att kunna inrymmas inom dramats grärser. Följden blir, att en del berättelser mäste inläggas, hvilka alltid störande inverka på den dramatiska utvecklingen. Dertill komma de uttänjda disputerna mellan baron Lilje och doktor Kant om styckets grundtema: att bildningen är allt, börden intet, en för öfrigt temligen uisliten och särskildt i våra dagar ingenstädes bestridd sats. Genom fel i båda dessa hän