Aftonbladet – 7 mars 1865, sida 3

vänta på henne, emedan bon, då hon ej ville äta andras bröd, beslutit stanna qvar hos sin mor. . Med undantag af två fruktlösa försök att förmå henne åter inträda i kloster, hade vår nunna kunnat tro sig hädanefter glömd och i säkerhet. Hon vistades hos sin mor, som bodde i palazzo Ripa och var genom vänskap förenad med prinsessan af samma namn. General Torchiarola, en ej alldeles ubetydlig man, var deras granne. Då prinsessan en afton besökte de båda fruntimren, underrättade hon Enrichetta, att hon genom generalen fätt veta, det Riario, efter en audiens hos konungen, befallt polisdirektören att skrida till-hennes häktande. Hvilken känsla, säger författarinnan, bjöd dessa personer att underrätta mig om faran? Var det välvilja? Delade de kanske mina liberala tänkesätt? Långt derifrån! De voro alltför bigotta och lör mycket tillgifna bourbonska dynastien för att hysa medlidande med en nunnas öde, som var uppstudsig mot myndigheterna. Jag erinrar mig till och med, att en dam ar deras slägt, känd för sin fanatism, hade bällit en hemlig öfverläggning med teologer och kasuister i en mycket vigtig samvetsfråga, om nemligen den omständigheten, att hon bebodde samma hus som jag, kunde utsätta henne för att bli exkommuniserad; hvartill konferensen svarade, att, om hon blott undveke att helsa på mig, kunde hon utan olägenhet vistas under samma tak som jag. Således hade endast fruktan att se mig häktas i deras palate förmått dem att meddela mig denna underrättelse. Hon måste undandraga sig denna häktning. Men hvart taga vägen? Huru undkomma maktens klor, om ej måhända genom att söka en tillflyktsort i ett annat stitt? och hvar funnes väl en biskop, nog ädelmodig att skänka sitt beskydd åt en trotsig nunna? Efter mycket eftersinnande trodde sig Enrichetta ha påträffat en sådan person i kardinalen af Capua, Cassano Serra, en man af sällsynt godhet. Vi skola se att hon ej bedragit sig. En verklig ängslans natt var den som föregick dagen, då hon, åtföljd af sin mor, skulle söka denna utväg ull räddning. Darrande vid hvarje buller, hållande utki vid fönstret på sbirrernas ankomst, slutade hon dock med att inslumra; men i hvilken sömn! Hennes drömmar återspeglade endest alltför troget ämnet för hennes oro, och how vaknade, ett rof för ett af dessa konvulsiviska anfall, af hvilka bon redan under: sin vistelse i klostretlidit. I sin förvirriog fäste hon sig än vid ett, än vid ett annat förslag och tänkte verkligen skrilva ett undergilvet bref till Riario, då slutligen hennes medvetande åter vaknade och sjelfulliten återvände; hon blygdes öfver detta ögonblickliga klenmod och beslöt att modigt trotsa det öde, som kunde vara henne beredt. D n med sådan otålighet väntade morgonen kom, och hon afreste med sin mor :ill Cepua. Kardinal Cassano, en man af förekommande vänlighet, högsinta tänkesätt och nycken lördomsfrihet, mottog dem med välvilja. Underrätted om Enrichetwas olyckor, olvade han ej blot att beskydda henne, utan älven att göra hvad i hans akt stod ör alt förbättra hennes olyckliga belägenvet. Medan hon väntade härpå, skaffade van henne en fristad i Capnas Annunziata, n tillflyktsort, som förestods af nunnor och nottog botlärdiga qvinnor. Dit begaf hon ig med Maria-Giuseppa. Under hennes vitelse der bevistes henne mycken aktning af tbbedissan och hennes nunnor; hved angår musets öfriga invånare, hvilkas uppstudsigwet och elakher tillräckl.gt ådagalnegas ge iom de drag hon anför, förstod hon inge lem respekt för sig och göra sig åtlydd af lem så, som de icke en gång hörsammade bbedissan. Emellertid hade Riario, som lyckats uppäcka hennes tillflyktsort, tillskriivit Casano ett ohöfligt bref, fullt af förebråelser. )enne svarade i fast ton, och Riario kunde lott gömma sin vrede till gynnsammare tier. Det sorgliga i denna vistelse i Capua, säkerheten för framtiden kommo Enrichetta tt önska ett snart afgörande af sitt öde. undtligen trodde hon detta lyckliga ögonlick vara inne. Kardinal Cassano hade ppsatt ett bref, som var stäldt till biskopsongregationen i Rom och skulle underlödja ansökan om den unga nunnans sekuwisering, jerte det att deri klart ådagalaes den orättvisa och de oförsigtigheieri Riaio låtit komma sig till last med afseende å henne. Etter att varmt ha tackat kardinalen för etta bref, såg Enrichetta det förseglas af ans vikarie och läggas på ett skrifbord för tt vänta lill nästa postdag; också återvände on helt förtjust till Annuuvziata. ; ?Maria-Giuseppa, säger hon, öfverlemade sig at en bar.slig glädje.? Den aftoen pratade vi långt in på natten, i det vi jöto det för alla olyckliga så ljulfva nöjet t för framtiden uppgöra tusen planer. Två dagar derefier underrättade man 0ss t kardinal Cassano var sjuk och sängligande. Denna nyhet oroade oss. Fem daar sednare var han död. Och. brefvet? Qvarliggande på skrifbordet. ch vikarien? För en tid afsatt från sina bettningar. Och den nye tilllällige supeorn? En fiende till Cassano. Och hans terträdare som kardinal? Cosensza. ?Farväl mina förhoppningar !? (Forts.) Rällesångsoch Polissaker. Dråpet å enkefru Earth. Med grefve Alfred Robert Cronhjelm, förInnan aft ha dödat aln mannen anaeR ARA