Aftonbladet – 7 mars 1865, sida 3

tinopels conservatorio var skyddadt för d lidelser, som gjort henne San-Gregorio för Thatligt. Äfven der voro nunnorna söndra de i partier, de gamla, de unga och pen Isionärerna, och den ömsesidiga oviljan gicl stundom så långt, att man, då man möttes vände hvarann ryggen i stället för att helsa Hon erfor emellerud en märkbar lättna genom den föreskrift som tillät henne g ut hvar dag, och hon begagnade sig hära så mycket som möjligt. Hvarje morgo kom heunes mor och afhemtade henne vagn, ett af kardinalen tillagdt vilkor,sam förde henne på promenaden. Aterkommei tillklostret, följde hon, ehuru ej dertil tvungen, den regel, som ålåg de andra nun norna. Hennes själstillstånd rönte snart de välgörande inflytandet af den relativa fri het man lemnade henne. Först från denn: tid, säger hon, började jag begripa, hvar den kristna religionen verkligen består Tron, som ända dittills utöfval ett despo tiskt välde ölver min vilja, tron, som jag sett vanhedras genom enfaldiga andaktsöf ningar och hört utskrikas som falsk, så snart hon ej bar den klerikala h Hstämpelo denna tro kände jag då ymnigt tillflöda mig tack vare mina förmögenheters fria bruk det tillfälle till verksamhet, .an lemna min eftertanke, och den andel jag fick tage i min nästas lidanden. Detta tillstånd af Jugn skulle ej vars länge, en befallning från kardimalen förbjöd vär nunna dessa ständiga utfärder, hvilket förargade hennes medsystrar. Hvad ödet, tillade han, skulle väl drabba vår heliga religion oeh isynnerhet klosterordnarne, om alla nunnor hade liksom ni behof af at göra lustturer i det fria? Enrichetta må. ste således änyo söka ett medel att undsomma Riarios fordringar; hon trodde sig ha funnit ett sådant, i det hon begärde sit upptagande i den heliga Annas af Bayern stftsfröknars orden. Breve härom uvärdades för henne, general Sallnzzi bestred omkostnaderna, och ministern undertecknade en kunglig order; men när hon vände sig till-Rom tör att erhålla tillstånd att utbyta S:t Benedicti orden mot S:t Annas, lade hennes förföljare ånyo hinder i vägen och sade skämtsamt till henne, att det stod henne fritt att bära denna ordens utmärkelsetecken ofvanpå sin benedictinerdrägt. Emellertid hade händelserna fått en utveckling, som var olycksbringande för frihetens sak. Carl Albert hade, slagen vid Novara, måst abdikera och lemna Italien; Venedig och Rom ensamt gjorde ännu motstånd, och Pius IX afbidade i Gaeta utgången af striden. Fru Cavacciolo beslöt att bege sig dit för att till bonom öfverlemna en ny böneskrilt,, som var ämnad att utverka hennes dotters lösande från sitt klosterlölte. sPius IX, säger författarinnan, Csyntes bevekt af min mors enträgna föreställningar och mina unga systrars böner. Han sög sig omkring tör att stka skrifmaterialier; men då han ej fann sådana, bad han min familj återkomma andra dagen derefter. Emellertid reste min förföljare, kardinalerkebiskopen, underrättad om detta steg, i hast från Neapel till Gaeta och anlände dit följande dagen, medförande det famösa bref ag tillskrifvit påfven under bigtens insegel och hvilket han uppsnappat och öppnat. Då min mor återkom till påfven, märkte 1w0n snart, att han ändrat tankar med hänseende till mig. ?Min fru?, sade han allvarligt till henne, laga att er dotter nöjer sig med hvad jag edan beviljat henne; den, som begär för nycket, får ingenting. Hon vill byta om lrägt och ställning: jag kan ej samtycka iertill. Hvad skulle väl de andra nunvorna, som befinna sig i samma läge, säga lerom? Jag hade glömt hennes namn sista sången; kardinal Riario har änyo påmint nig derom, och i denna stund har jag der tt bref, som hon för två år sedan tillskref nig.? lonan Piuz IX lemnade Neapel, der han ågon tid vistades, ville han besöka alla trängt afskilda (klausurerade) kloster. När rdninger kom till San-Giovanai, som låg ära Konstantinopels conservatorio, läto ystrarne. på seduare stället bedja honom nsa sig på en terrass, der de kunde se ionom. Påfven samtyckte dertill och gaf lem sin välsignelse från terrassen. Sannoikt ådrog sig Enrichettas drägt hans uppnärksamhet, ty han riktade sina blickar mot ienne och sade: En särskild välsignelse åt klostersystern!? amt gaf henne den med högra handen. Jag erfor?, säger författarinnan, ingen röst deraf. Jag längtade efter helsa, lugn, efrielse från en skamlig träldom. Hvilken f dessa förmåner kunde denna välsignelse känka mig?? Kort derefter vände Pius IX tillbaka till in hufvudstad, och Riario begagnade detta Hfälle för att fördubbla sin stränghet mot en olyckliga. Hon fick snart veta, att nan hade för afsigt att ånyo underkasta enne en ovilkorl g fångenskap; man forrade, att hon skulle afstå från alla försök tt frigöra sig, och i utbyte och belöning erför förespeglade man henne värdigheten f ubbedissa, hvilken ett särskildt breve kulle tilldela henne, oaktadt hennes ringa lder. Hon nekade att ingå härpå, och hans minens besvarade denna vägran med att råntaga henne hennes lilla pension om sex ukater i månaden, utgörande procenten ä den summa hon betalat till San-Greorio. En slägting till Enrichetta, som örebrådde kardmalen denna fega hämndystnad mot en qvinna, gaf han till svar: ?Hennes tor är rik, hon skall nog sörja ör henne.? Enrichetta hade lärt de arbeten, som anjå hennes kön, och dessa skulle nu kunnat : kapa henne en hjelpkälla under sådana ;rhållanden. Hellre än att lefva på nåder i konservaoriet, hellre än att ligga någon till last, sulle jag?, säger hon, föredragit att lif. ära mig med mina händers verk. Men huru yckas häri, omgifven af fiendskap och med n framtid, så mörk som min ?? Bragt till denna ytterlighet af behof, to An on Sllidvskt tll om annan sällan mul