Aftonbladet – 6 mars 1865, sida 2

gick Erik fram och åter omkring husknutarne, gärdvars-lik som alltid. Han tycktes ofta gå der utan annat mål, än en bevakares, och såg aldrig Gunerus rätt i ansigtet, om han händelsevis mötte honom, fast han annars talte blidt till en hvar annan, som kom i hans väg. En dag kom Abla ut till Erik, der han stod och slipade på brynstenen, och sade: Vill du ge mig den messingsbeslagne knifven din, att rensa fisk med, innan du slipar den? Du kan ha råd till att låna ut knifven din nu, när du är så stor på dig, så att du har blifvit gärdsbrukare.? ?Ja, gerna det! sade han och gaf henne den, utan att se på henne. Och är det riktigt för visst att du må härifrån, Erik ?? frågade Abla. Det är så sagdt.? Det är väl roligt att komma på egna ben?? Det är väl så?, sade han och såg för första gången bort på henne. Annars har en det godt här och kan aldrig önska sig annorvulet. ren här ha slängt sin kos, utan att en vet till det, och det torde väl bli litet ugget derborta i Grandalen, till att börja med.? Men du skall ha far din med dig, hör jag; och så blir väl inte huset så tomt för alltid?? ?Tänker inte annat än det?, sade Erik. Nu bir det allt riktigt ledt här efter dig ändå. Jag tycker, det är, som om du hörde huset til här.? Åh, här blir snart någon likare styresman.? Menar du riktigt det, Erik? Tillminstone att en del vill ha det så.? Du har ändå allt varit en så trogen vän och tillflykt för matmora i många år, Erik! Det synes mig nästan att det borde vara