Aftonbladet – 4 mars 1865, sida 3

len beslägtade kulturen. Men ännu halvajls le så mycket gemensamt, att hvad som örer den cna lagstiftningen, icke kan vara ikgiltigt den andra. Den svenska juridiska litteraturen har deröre också lurtiarande haft en talrik läsares i Finlund, och särskildt hafva de i s Sverge utkomna juridiska tidskrifterna blifit med intresse omfattade af Finlands juister. , att äiven den yngsta bland dessa tideller den, genom hvars utgifvande E det Naumann ökat sina stora förjenster cm sverges juridiska litteratur, rejan hunnit tillvinna sig vänner i Finland. Det är således icke för dessa, som redan känna ifrägavarande tidskrilt och hunnit vilda sig ett omdöme om densamma, utan lott för dem, hvilka ännu icke gjort besantskap dermed, som nedanstående korta inmälan är ämnad. När detta skrifves, har första årgångens olite och sista häfte ännu icke kommit oss illhanda, hvariöre här endast är fråga om le elfva första häftenas innehåll. Detta utgöes till största delen af rättsfall, hemtade örnämligast från högsta domstolens, men tundom ock ifrån andra myndigheters prakik; vidare af decisioner, vidtagna ar koungen i statsrådet; utlåtanden af högsta lomstolen ilagstiftningstrågor; anmälanden t nya skrifter, samt alhandlingar i rättsretenskapliga ämnen, till hvilka sistnämnda ifven nägra resonerande artiklar, som ineda och belysa meddelade rättsfall och agstiltningsiräågor, samt en påbörjad fram-: ställning af finska landidagens forhandlin-: var äro att hänlöras. s Ibland rättsfallen finnas visserligen flera, som innefatta tillämpning af nyare svensk ag samt derlöre icke erbjuda någon direkt: inknytning till finska förhällanden; men de iro dertöre iere mindre lärorika, än del: lera andra, i hvilka tillämpning sker af agar, som i Finlaud ännu äro gällande. I) ullmänhet utvisa de ett samvetsgrannt bemödande hos vederbörande att rätt tolka lagen, älven om tolkningen utfaller olika. Au publicerandet af dyhka rättsfall från de högsta myndigheternas praktik är egnadt att åstackomma en större enhet i lagskipningen, är lätt insedt; och, fastän vi ingalunda vilja förorda ett obetingadt och slufviskt godkännande af de högsta myndigheternas prejudikater, kunna vi derföre icke heller undertrycka den önskan, att äfen här i Finland en fortlöpande samling dylika prejudikater måtte till tryck befordras. Sedan latitudsystemet hunnit vinna ett större insteg i Finlands strafflagstiftning, vore en sädan samling af krimmella rättslall isynnerhet af beholvet påkallad. Äfven de i hr N:s tidskrift upptagna lagstiltningsfrågor ådagalägga, huru stor sorglällighet, att icke säga törsigtighet, man i Sverge iakttager, när fråga är om stiftandet af ny lag. Exempelvis må följande anföras. Såsom bekant föranledde k. förordningen den 15 Juni 1858, hvarigenom ogift qvinna berättigades att efter uppnådd 25 ärs ålder och anmälan hos domstol vara myndig, icke någon ändring i lagens stadgunden om giftomannarätt; och k. förordningen den 16 November 1863, hvilken upphäfde vilkoret om anmälan hos domstol, lemnade likaledes giftomannaräiten oantastad. Emellertid väcktes dock vid sednaste riksdag flera motioner i detta sednare ämne, och efter några sammanjemkringar beslöto ständerna en författning, hvari den grundsats hyllades, att ogift qvinna, som tyllt 25 är, ej vidare skulle stå under giftomean, såvida hennes föräldrar voro döda, men deremot, om någondera af dem lefde, tortfarande vara underkastad målsmanskap i berörda hänseende?. För oss här i Finland, der man nyss medgitvit qvinna rättighet att redan vid 21 års ålder få ensam bestämma om valet af make, vill det synas, som hade den af Sverges ständer antagna författning bort kunna utan betänkande gillas. Men emellertid upplyser hr N:s tidskrift, att högsta domstolen, i anseende till några formiel i laglörslagets uppställning, ancåg sig förhindrad att tillstyrka dess bitallande. Bland afhandlingar uppteger tidskriften: en (ännu icke atslutad) historik ?om kriminal lagstiftningen i Sverge efter år 18097, en athaudling om handel och lösören, som köparen läter i säljarens vård qvarblifva?, en historik om rämelagstiftningen, två afhandlingar om inbördes testamente mellan man och hustru samt en om tortur, absolutio ab instantia och anklagades insättande på bekännelse, enligt svensk lag?, alla al utgifvaren; en em straffmedium vid latitudinära straff?, af E. W. Nordling (jurisadjunkt vid Upsala universitet) en kommentarie öfver 2:dra kapitlet i Sverges nya stratflag, af R. Th. Carlen (häradshöfding i Lifgedingets domsaga och f. d. riksdagsman), m. fl. I historiken om räntelagstiftningen redogöres för den äldre svenska lagstiftningen i ämnet samt de förslag till räntans frigifvande, hvilka föranledt den nyligen stadlästede svenska författningen i saken. I artiklarne om inbördes testameite visas på ett skarpsinnigt sätt, huru oriktig den lagtolkning är, som vill förmena elterlefvande make att, efter tillgodonjutande af ett inbördes testamente, vidtaga ändring deraf, såvidt dess egen andel i boet blifvu genom testamente disponerad. I afhandlingen om anklagades insättande på bekännelse ådagalägges likaledes på ett öfvertygande sätt, att detta icke är annat, än en qvarlefva af torturen, som vunhedrar Sverges (och vi tillägga: Finlands) lagstiftning. I hr N:s historik öfver detta ämne är naturligtvis ock fråga om stadgandet i 37 17 kap R. B., att domaren får i grofva brottmål på ett varsamt sätt försöka med svårare fängelse att få sanningen i ljuset, der bindande liknelser och omständigheter finnas emot den, som anklagad är?; och hr N. anser denna föreskrift fortfara att gälla. Den qvarstår ännu i dag, säger hr N., ?och genom mörker och köld kan en till utseendet snygg cell utan svårighet törvandlas till ett fasaväckande pinorum, äfven om icke hunger eller nattrons stöMM MA Ar DA AA nh aAa as As 4 mm AA sc och OD